Det var nittionio gömda väl

1. Det var nittionio gömda väl 
i Guds trygga fårahus, 
men ett gick bort, nästan frös ihjäl 
långt bort ifrån liv och ljus, 
långt borta i marken vild och hård, 
//: långt bort ifrån herdens milda vård :// 

2. "Du har nittionio hemma här, 
Herre, är det inte nog?" 
"Nej detta får", sade herden kär, 
"långt bort ut i öknen drog, 
och fast den vägen är brant och svår, 
//: jag söker i öknen upp mitt får!" :// 

3. Men hur långt ner i djupet Herren gick,
och hur mörk den natten var, 
då vilsna fåret han återfick, 
ej någon förnummit har. 
Dess rop mitt i öknen hörde han 
//: och sargat och döende han det fann :// 

4. "Hur blev vägen du gick så röd av blod 
där bland bergen, Herre kär?" 
"Jo, sårad av spikar blev min fot,
när jag letade fåret där." 
"Hur sargades då ditt huvud, säg?" 
//: "Av törnena där som riste mej." :// 

5. Och från berg och från dal upp mot himlens höjd 
nu ett rop av jubel går: 
"Här måste firas med fest och fröjd,
jag fann ju mitt vilsna får!" 
Och änglarnas sång ger återljud: 
//: "Kom, jubla - en själ är förd till Gud!" ://

Text: Elizabeth Cecilia Douglas Clephane 1867 (37 år)
Musik: Ira David Sankey