EN SÅNG OM DEN HELIGA KRISTNA KYRKAN (Upp. 12).
1. Jag har den ädla kvinnan kär,
kan henne aldrig glömma.
Jag med mej bär allt hon mej lär,
vill henne högt berömma.
Hon är min vän,
och om jag än
bekymrad var
i olycksdar,
så bistår mej den sköna
med all den kärlek, trofasthet
jag alltid har fått röna.
Min själs behov hon vet.
2. En gyllne krona kvinnan bär,
tolv stjärnor kronan hyser.
Som solen hennes kläder är,
de när och fjärran lyser.
På månen så
ses kvinnan stå
i denna skrud
med glans från Gud,
men tärs av födslovärkar,
hon bär ju fram den höge Son
som evigt, väl att märka,
ska styra från sin tron.
3. Fast draken full av raseri
det barnet ville sluka,
så måste han besviken bli,
vad makt han än vill bruka,
för kvinnans Son
ryckts härifrån.
Men hon är kvar
med andra barn:
de som Guds bud vill hålla
och som har Jesu vittnesbörd.
Vad draken än kan vålla,
blir kvinnans bön dock hörd.
1. Jag har den ädla kvinnan kär,
kan henne aldrig glömma.
Jag med mej bär allt hon mej lär,
vill henne högt berömma.
Hon är min vän,
och om jag än
bekymrad var
i olycksdar,
så bistår mej den sköna
med all den kärlek, trofasthet
jag alltid har fått röna.
Min själs behov hon vet.
2. En gyllne krona kvinnan bär,
tolv stjärnor kronan hyser.
Som solen hennes kläder är,
de när och fjärran lyser.
På månen så
ses kvinnan stå
i denna skrud
med glans från Gud,
men tärs av födslovärkar,
hon bär ju fram den höge Son
som evigt, väl att märka,
ska styra från sin tron.
3. Fast draken full av raseri
det barnet ville sluka,
så måste han besviken bli,
vad makt han än vill bruka,
för kvinnans Son
ryckts härifrån.
Men hon är kvar
med andra barn:
de som Guds bud vill hålla
och som har Jesu vittnesbörd.
Vad draken än kan vålla,
blir kvinnans bön dock hörd.
Text: Martin Luther, sv övers A.H. Värnlösa barns dag 28/12 2016
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar