Text: Charlotte Elliott 1834 (45 år) "Just as I am", Betty Ehrenborg-Posse 1853 (35 år), Lydia Lithell 1955 (46 år)
Musik: William B Bradbury 1849 (33 år)
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]
Porträttmålaren och poeten Charlotte Elliott blev precis som professorn och poeten Samuel Ödmann invalid i blomman av sin ålder för att sedan, mest sängliggande, helt ägna sej åt författarskap. Liksom i fallet Ödmann är det svårt att riktigt få tag i diagnosen och se vad som var psykosomatiskt och inte. I vilket fall som helst led Elliott av att inte orka delta i det sociala arbete som hennes bror och andra släktingar i den s.k. Claphamgruppen engagerade sej i.
Just år 1834 var brodern H V Elliott i farten för att starta en skola för fattiga prästdöttrar, och man förberedde en basar som skulle dra in de medel som behövdes. Charlotte hade svårt att sova natten före basaren, missmodig över sin oförmåga att att hjälpa till. Hon tvivlade både på Gud och på sej själv. Dagen efter kunde hon ändå finna själsro i Guds villkorslösa nåd och skrev denna psalm. Den första som fick läsa den var hennes svägerska som på kvällen kom förbi för att berätta hur mycket basaren dragit in.
Man måste nog säga att Charlotte "just as she was" gjorde ett minst lika gott dagsverke som dem som knogade med basaren! Redan under sin livstid fick hon mer än 1000 tackbrev för psalmen.
(Se Oscar Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 174f.)
Charlotte Elliott på äldre dagar:
Lydia Lithell:
William B Bradbury:
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]
Porträttmålaren och poeten Charlotte Elliott blev precis som professorn och poeten Samuel Ödmann invalid i blomman av sin ålder för att sedan, mest sängliggande, helt ägna sej åt författarskap. Liksom i fallet Ödmann är det svårt att riktigt få tag i diagnosen och se vad som var psykosomatiskt och inte. I vilket fall som helst led Elliott av att inte orka delta i det sociala arbete som hennes bror och andra släktingar i den s.k. Claphamgruppen engagerade sej i.
Just år 1834 var brodern H V Elliott i farten för att starta en skola för fattiga prästdöttrar, och man förberedde en basar som skulle dra in de medel som behövdes. Charlotte hade svårt att sova natten före basaren, missmodig över sin oförmåga att att hjälpa till. Hon tvivlade både på Gud och på sej själv. Dagen efter kunde hon ändå finna själsro i Guds villkorslösa nåd och skrev denna psalm. Den första som fick läsa den var hennes svägerska som på kvällen kom förbi för att berätta hur mycket basaren dragit in.
Man måste nog säga att Charlotte "just as she was" gjorde ett minst lika gott dagsverke som dem som knogade med basaren! Redan under sin livstid fick hon mer än 1000 tackbrev för psalmen.
(Se Oscar Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 174f.)
Charlotte Elliott på äldre dagar:
Lydia Lithell:
William B Bradbury:
