1. Guds Ande talar om en stad
vid himlens gräns belägen,
som livets Gud i högsta grad
av hjärtat är benägen.
Han har ju själv dess grundval lagt,
samt genom alla tider sagt
oss dit den rätta vägen.
2. Det är en evig själafröjd,
det riket se beskrivet,
än mera är den själ förnöjd
som lever i det livet.
Låt oss till Skriftens tavla gå,
att där det mönster titta på,
som är av Anden givet.
3. Se, Sion är ett lustfyllt land,
ja, Guds utvalda boning,
är byggt av Herrens högra hand
och köpt med hans försoning.
Dess grund är Jesu död och blod,
dess murar Schilos hjältemod,
regeringsform: förskoning.
4. Guds offerlamm monarken är,
med liv i varje åder,
med samma hjärtelag, som när
han dog för oss i nåder.
Han är den Högstes ende Son,
mer härlig, vis än Salomon,
och över Sion råder.
5. Och denna stadens borgerskap,
de yngsta med de äldsta,
de blivit ut ur dödens gap
förlossade och frälsta
och heter därför syndare
samt blir som helt ovärdiga
med rätta därför hälsta.
6. Här är ett allmänt syskonband
av Herrens Ande knutet;
mot varje bud från Herrens hand,
av världens synder brutet,
står ett banér på Sions berg,
som är med livets purpurfärg
i Jesu blod begjutet.
7. Man brukar Lammets vita dräkt
och tvår sej i den brunnen
som genom alla tider räckt,
med dryck för torra munnen.
I detta Guds Jerusalem
är burskap för varenda en
av Adams rot upprunnen.
8. Här firar man i ständig fest
hur Gud har mänska blivit,
och sedan vördar man därnäst
hans död, som liv oss givit,
uppståndelse och himmelsfärd,
hans Andes verk i denna värld
och målet han beskrivit.
9. En hårsmån våge ingen präst
sej här från instruktionen!
De säge: världens syndaräfst
klarerad är av Sonen.
De både när och fjärran frid,
de säge: Gud är mot oss blid,
ja, själva nådetronen.
10. Och därav brinner dag och natt
en eld som aldrig släckes,
ty den av solens ljusa skatt
vart ögonblick uppväckes,
den helga lågan heter tron,
som ock är landets religion
och Gud allena täckes.
11. Av denna eld en värme går,
som över allt sej breder,
den heter kärlek och består
i Jesu egna seder,
den åstadkommer frid och fröjd,
den gör varenda själ förnöjd,
en himmel dem bereder.
12. Det är ett saligt tidsfördriv
för kroppen och för själen.
I barnafrihets äkta liv
sej gläder frälsta trälen,
som har var dag en bröllopsdag
och inte fruktar för Guds lag
men undflyr otrosgrälen.
13. Till denna stad, till detta folk
sej världens ändar vänder.
Den helge Ande, nådens tolk,
dem budskap därom sänder.
Då kommer hedningarnas makt
och kungar byter bort sin prakt
i himlens arveländer.
14. Men detta folk av världens hot
kan stundom svårt förtryckas,
står vakande på rörlig fot
och väntar hädanryckas
från sommarskön men stormig strand
hem till sitt rätta fosterland,
där skall det bättre lyckas.
15. Fast under tiden är man nöjd
och sjunger mer än klagar;
med himmelsk glädje, evig fröjd,
de möter sina dagar,
de andar, som har kommit så
att i förbund med Herren stå
inunder nådens lagar!
16. O Jesus Krist, vår högsta tröst,
all nåds och godhets källa:
du har ju hela världen löst,
låt Anden din beställa,
att ditt utgjutna helga blod
hos många som emot dej stod
som lösen helt får gälla.
Text: Anders Carl Rutström, ngt bearb
Musik: Wittenberg 1524
