O Jesus, jag häpnar för kärleken stora

1. O Jesus, jag häpnar för kärleken stora,
som gjorde att du kom till jorden ned,
och ville din härlighets glädje förlora,
att jag skulle vinna en evig fred!
När du en blick mej gav
in i din kärleks hav,
synden vek ur min håg,
dej blott jag såg.

2. Mot synden bor evigt ett hat i ditt hjärta,
du är ifrån syndare skild och ren.
Dock sänkte du dej i dess nöd och dess smärta,
att upphämta själen, din ädelsten.
O vilka styng du fick,
när du bland törnen gick,
när du i dödens land
liv åt mej vann!

3. Men nu har du vunnit och bundit i banden
vår bittraste ovän, som stungit dej.
Nu har du befriat de suckande landen
och upplåtit frihetens dörr för mej.
Skulden du sänkt i grav,
bojorna du lyft av
och i din segerskrud
smyckat din brud.

4. Du lever, i döden du gick att oss frälsa,
och döden för evigt du dödat har.
Du bjuder oss komma och finna vår hälsa
i öppnade salighetskällan klar,
där från mitt syndasår
rening och bot jag får,
där jag Guds barn får bli,
där jag blir fri.

5. Du lever, med dej ska jag leva och vinna;
det gamla förgått, du gör världen ny.
Låt mörkrets onyttiga verk då försvinna,
låt köttets begär för din Ande fly!
Du vare mitt begär,
du vare ständigt här
tills jag dej, Frälsare,
evigt får se!
 

Du bar ditt kors

1. Du bar ditt kors, o Jesus mild,

då dödens väg du trädde,

till frälsning för den värld som vild

och full av hat dej hädde.

O kärleks höjd!

Du blöder böjd

för dem som dej förföljer.

2. Du bar ditt kors. Då bar du ock

med världens skulder mina.

Och bland de otacksammas flock

som du vill nämna dina

är också jag,

fast dag från dag

din kärlek mej besöker.

3. Du bar ditt kors. Din härlighet,

som alla himlar prisar,

din makt som inga gränser vet

du avstod för att visa

att inget finns,

som inte vinns

av kärleken som lider.

4. Du bar ditt kors. Så lär ock mej,

o segerhjälte, vinna

och så på korsets väg med dej

till himlamålet hinna.

Då är min själ
förvarad väl
och lever i din kärlek.

Text: Erik Gustaf Geijer 1818 (35 år), tr. 1819, bearb A.H. 2019

Musik: Darmstadt 1600-t.

Detta är utan tvekan Geijers mest kända och sjungna psalm, med de bevingade orden om att "intet finns / som icke vinns / av kärleken som lider". Men den ingår inte i Geijers stora "psalmbukett" från oktober 1812, då han skrev till sin fästmö: "I morgon lämnar jag 16 psalmer, alla originaler, på trycket. De äro författade på 14 dagar, är det ej flitigt?"

Den är istället den sista kända psalm han skrev, om man inte räknar Första aftonen i det nya hemmet. Den kom till just före psalmboksutgivningen 1819, då han sedan något år tillbaka innehade den professur i historia vid Uppsala universitet som han blev trogen nästan fram till sin död. Och psalmens skenbara enkelhet kan inte dölja att det denna gång rör sej om verkligt inspirerad psalmkonst.

Upprepningen av inledningsorden "Du bar ditt kors" (Joh. 19:17) bidrar till att inprägla hela psalmen i minnet, och den har tidigare hört till de "stampsalmer" som konfirmander förväntades lära sej utantill. Det är kanske väl att "pluggtvånget" upphört, men det vore skada om psalmen fördenskull försvann ur den gemensamma, levande sångskatten.

Geijer kunde annars vara nog så "fritänkande" beträffande både Treenigheten och försoningen, men i denna psalm bekänner han att Jesus "bar med världens skulder mina." Och ö.h.t. hör Geijers psalmer intressant nog till de "rättrognaste" i 1819 års psalmbok, till de som likt Franzéns psalmer fick få eller inga anmärkningar förr irrlärighet av nyläsare och gammal-lutheraner.

E G Geijer: