Djupt lutar året i sin gång

1. Djupt lutar året i sin gång,
nu falnar äng och lund.
Farväl med all din lust och sång,
du korta sommarstund!

2. Snart suckar vinterstormens röst:
allt vissnar och förgår.
Men vissnar allt, jag vet en tröst,
som likafullt består.

3. Låt solens välde dra sej bort
och natten växa till,
Guds starka arm blir inte kort,
han än vårt bästa vill.

4. Låt gulna varje blad på kvist,
låt falna varje strå;
Guds rika nåd, det vet jag visst,
den skiftar inte så.

5. Jag vet var glädjen har sitt hem
när mörklagd mark blir vit:
ännu som förr från Betlehem
når livets budskap hit.

6. Jag vet ett träd så friskt och grönt,
när allting frusit här:
på Golgata det blommar skönt
och evig frukt det bär.

7. Mej Kristus lovar evig vår
trots död och vintersnö,
för ur hans grav det liv ju går
som aldrig mer ska dö.

Text: Caspar Johannes Boye 1833 (42 år) "Dypt haelder året i sin gang", sv. övers. A.H. 16/10 2018

Musik: Johann Crüger, alt. "House of the rising sun". (I Danmark sjungs psalmen alltså på melodin till Med tacksam röst och tacksam själ!).

Denna höstpsalm, en av de få vi har, trycktes första gången i Boyes "Aandelige Digte og Sange" (1833). Den översattes första gången till svenska 1858 av signaturen G.L.T., då den publicerades i tidningen Budbäraren nr 12 med anslaget "Djupt sjunker året i sin gång", och sedan något bearbetad i sångboken Pilgrimsharpan 1861. Även J A Eklunds översättning från 1911 hade från början samma anslag.

William Tans´urs i Sverige sjungna mollmelodi passar väl till psalmens något dystra inledningsrader. Men den gör inte som Crügers i Danmark sjungna riktigt rättvisa åt den glädje som Boye sedan manar fram - ur evangeliet om Jesus´ födelse, död och uppståndelse. Eller också är detta bara en fördom - många av våra gladaste folkmelodier går ju i moll, och mycket beror naturligtvis på hur melodin framförs.

Psalmen innehåller som sagt mycket glädje. Men man kan inte säga att själva hösten, med dess härliga färger och rika skördar, blir föremål för tacksamhet. Den får istället utgöra den dystra kontrasten till det uppståndelsehopp som Boye vill förmedla.

C J Boye: