En samling kristna sånger till minne av sångförfattaren Lina Sandell (1832-1903) och trubaduren och kompositören Oscar Ahnfelt (1813-1882) . Kommentera gärna och föreslå förbättringar! Av upphovsrättsskäl kan inte alla verser och melodier publiceras här, även om jag sökt tillstånd från något fler än dem som varit döda i 70 år ;o). Förhoppningsvis blir "Nätsionstoner" till glädje och uppbyggelse, allteftersom den växer fram. Välkommen! Hälsningar Andreas H. (andreas.g.holmberg[at]gmail.com).
1. Jag vet en port som öppen står, där från de gyllne salar en klarhet som från korset går om Kristi kärlek talar. O djup av nåd, min Gud, hos dej, att porten öppen står för mej, för mej, för mej, står öppen också för mej!
2. Den öppen står för varje själ som nådens ord anammar, för rik och fattig, kung och träl, för alla folk och stammar. O djup av nåd...
3. Så skynda fram, trots oväns hot, förrän den stängs gå med mej och kors och krona ta emot, som Frälsaren vill ge dej. O djup av nåd...
4. Då vi på andra stranden står läggs korset av, det tunga. Vi livets segerkrona får och Jesu lov ska sjunga. O djup av nåd...
Om den öppna porten till Guds rike handlar denna sång, som tillhör väckelserörelsernas klassiska sångskatt. Vår Frälsare betonar att porten till himmelen är trång (Matteusevangeliet 7:14), men New York-baptisten Lydia Baxter betonar här att den dock står öppen. "För rik och fattig, kung och träl"! Ja, refrängen uttrycker en salig häpenhet över att himlaporten - underbart nog - även står öppen "för mig, för mig, står öppen ock för mig!"
Fortfarande används i psalmboken Erik Nyströms klassiska översättning från 1875. Annars gjorde Lilly Lundequist en annan översättning för Sionstoner 1889, "Det finns en port som öppen står", som användes inom EFS fram till 1972. Kanske det vore dags för en tredje översättning snart - det känns som om psalmen, som ju från början skrevs på folkligast möjliga sätt, nu har förlorat lite av sin språkliga omedelbarhet, medan temat och upplägget är lika aktuellt som någonsin. Här har jag försökt bearbeta Erik Nyströms översättning något.
Melodin av Vail komponerades just till Baxters text och trycktes tillsammans med denna i Ira David SankeysSacred Songs 1873. Och redan året därefter fick Lydia Baxter byta korset mot kronan.
1. En tankfull fiskare satt en gång och hörde vår Herre tala. Så skönt ej klingade änglasång, ej silver i kungasalar. I fiskebåten vår Herre satt och folk i mängder på stranden glatt nu lyssnade till Gudsordet. 2. Nu Simon! sade Gud Faders Ord då han sin predikan slutat, ta åter åror och nät ombord, bemanna på nytt din skuta! Långt ut på djupet nu garnen sätt, det är på tiden om jag ser rätt, och sen följs vi åt på vägen! 3. Ja, Mästare, sade Simon matt, det kunde vi gott behöva. Vi slet förgäves vår långa natt, ditt ord är dock värt att pröva! Från tvivel var han alls inte fri, men spegla, tvivlare, dej däri: han gjorde som Herren sade! 4. Så avbröt Simon sin middagsrast, men strök nästan med på kuppen! Hans skuta krängde och nätet brast, en jättefångst - hur få upp den? Han till sej vinkade vänner då, av fiskar fulla blev skutor två och började nästan sjunka. 5. Då fiskar-Simon det tecknet såg, han föll ner för Jesu fötter och sade: Herre, ifrån mej gå, i synd har jag mina rötter. Men Herren sade: Var inte rädd, nej, följ mej bara och var beredd att människofiskar fånga. 6. Så gjorde Simon sitt bästa val, hos Ordet han gick i skola, och folk han fiskat i tusental, de skiner nu klart som solar. Men än finns arbetstillfällen i det stora människofiskeri som Herren och Simon grundat. 7. Än finns på jorden ett fiskarlag som kallas Sankt Petrus gille, så folk kan fiskas ännu idag som Mästaren Jesus ville. Från mörkrets rike de förs till Gud, där fritt de evigt far in och ut och glädjen dem alltid följer. 8. Med ljus vi kommer, med kors vi går, vi vill ingen själ bedraga. Det vet ju alla vi kallar på att synden de ska försaka. Vi visar öppet vårt livsuppdrag, vårt nät vi lägger på ljusan dag och inte i trånga vikar. 9. På hjärtedjupet vi lägger ut, där bottnar ej ytligheten. Vi lägger nät på vår Herres bud och bärgar för evigheten. Men den som bara till tiden trår, då ej ett endaste ord förstår och grips ej av det vi talar. Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1838 (55 år), sv. övers. A.H. 2014 Musik: Carl Nielsen 1919 (54 år)
1. De som fått ont när Moses hamrar men läkedom i Jesus Krist, de gråter tyst i sina kamrar och har fullt upp med egen brist. De ser nog andras fel ibland, men gör ej bjälke av ett grand. 2. Den vis vill vara, må bevaka för fienden sin egen borg. Ska han sin nästas fel rannsaka, så må det ske med stilla sorg. För vad ger det för frukt till slut att allas felsteg ropa ut? 3. Tack du som mina fel vill rätta ej bak min rygg, men när jag hör. Gud ska belöna dej för detta, när ock för mej din bön du gör. De handlar ädelt som gör så, men dessa är nog alltför få. Text: Abela Gullbransson, ngt bearb. Musik: Georg Neumark
1. Jag ser din rikedom, trots törnet i din krona. Du kläder markerna i blom och vaggar fågelbona. 2. Du sydde liljans dräkt och matar korpens ungar och vårdar jordens hela släkt av tiggare och kungar. 3. Åt mig du också skänkt allt gott som du har kunnat och mer än här jag drömt och tänkt i himmelen mig unnat. 4. Var morgon du mig väckt, var kväll hos dig jag slutar och när vart jordiskt hopp är släckt mot dig jag tryggt mig lutar. 5. Om än min sång är spröd och ofta här försvagas, den stiger dock ur natt och död tills evigheten dagas. Text: Tore Nilsson 1950 (31 år), ngt bearb., publ. med tillstånd. Musik: Alvar Byström 1967 (64 år), publ. för att hedra Alvars minne. Om några anhöriga har något emot koralpubliceringen, så tar jag givetvis bort den. Lägger gärna ut bilder på Alvar och Tore, om någon har och om jag får.
1. Vi tackar, Herre, för det skimmer som gjuts kring väna ängders blomst. En sommardag vår själ förnimmer ditt ljusa rikes återkomst. 2. Vår bygd i sol och sunnan blommar med vita nätters härlighet, och fylld av doft och rikedomar är varje fattig lid och vret. 3. Var när oss, Herre, dessa stunder och oss den stora nåden giv att skåda mer av dina under, tills du blir livet i vårt liv. 4. När solen sedan vänder åter och dagen långsamt kortas av, en vila du oss finna låter i dig, som också hösten gav. 5. Du gav oss, Herre, detta rike, du gav ett jordiskt paradis! Din kärlek känner ej sin like, dig vare ära, lov och pris! Text: Tore Nilsson (1919-1998), ngt bearb., publ. med tillstånd
