Det som denna världens är

1. Det som denna världens är
ge när kejsaren begär,
men till Gud ditt hjärta hör,
han som till ditt mål dig för.

2. Penningen bär maktens bild.
Herrens avbild, god och mild,
han i hjärtat präglat in,
och den säger: "Du är min."

3. Härskare av mänskosläkt
ge din lydnad och respekt.
Himlens Herre ge din tro,
blott hos honom sök din ro.

4. Ge ditt hjärta aldrig bort
åt den makt som inom kort
faller som var furste gör,
när Guds hand vid honom rör.

5. Snart nog änka blir den brud,
som sin tro gett tidens gud.
Den vars hjärta Jesus har
evigt har sin brudgum kvar.

6. Tjäna troget folk och land,
lägg ditt liv i Herrens hand.
Världens alla ledare
se som Herrens tjänare.

Text och copyright: Christian Braw, fritt efter Matt. 22:15-22, publicerad med tillstånd

Djupt lutar året i sin gång

1. Djupt lutar året i sin gång,
nu falnar äng och lund.
Farväl med all din lust och sång,
du korta sommarstund!

2. Snart suckar vinterstormens röst:
allt vissnar och förgår.
Men vissnar allt, jag vet en tröst,
som likafullt består.

3. Låt solens välde dra sej bort
och natten växa till,
Guds starka arm blir inte kort,
han än vårt bästa vill.

4. Låt gulna varje blad på kvist,
låt falna varje strå;
Guds rika nåd, det vet jag visst,
den skiftar inte så.

5. Jag vet var glädjen har sitt hem
när mörklagd mark blir vit:
ännu som förr från Betlehem
når livets budskap hit.

6. Jag vet ett träd så friskt och grönt,
när allting frusit här:
på Golgata det blommar skönt
och evig frukt det bär.

7. Mej Kristus lovar evig vår
trots död och vintersnö,
för ur hans grav det liv ju går
som aldrig mer ska dö.

Text: Caspar Johannes Boye 1833 (42 år) "Dypt haelder året i sin gang", sv. övers. A.H. 16/10 2018

Musik: Johann Crüger, alt. "House of the rising sun". (I Danmark sjungs psalmen alltså på melodin till Med tacksam röst och tacksam själ!).

Denna höstpsalm, en av de få vi har, trycktes första gången i Boyes "Aandelige Digte og Sange" (1833). Den översattes första gången till svenska 1858 av signaturen G.L.T., då den publicerades i tidningen Budbäraren nr 12 med anslaget "Djupt sjunker året i sin gång", och sedan något bearbetad i sångboken Pilgrimsharpan 1861. Även J A Eklunds översättning från 1911 hade från början samma anslag.

William Tans´urs i Sverige sjungna mollmelodi passar väl till psalmens något dystra inledningsrader. Men den gör inte som Crügers i Danmark sjungna riktigt rättvisa åt den glädje som Boye sedan manar fram - ur evangeliet om Jesus´ födelse, död och uppståndelse. Eller också är detta bara en fördom - många av våra gladaste folkmelodier går ju i moll, och mycket beror naturligtvis på hur melodin framförs.

Psalmen innehåller som sagt mycket glädje. Men man kan inte säga att själva hösten, med dess härliga färger och rika skördar, blir föremål för tacksamhet. Den får istället utgöra den dystra kontrasten till det uppståndelsehopp som Boye vill förmedla.

C J Boye:

Min själ nu love, prise Herren

Alt. koral:



Alt. koral:



1. Min själ nu love, prise Herren
för all hans kärlek, trohet, nåd!
Fast underlig, fördold och fjärran
han mej har synts i sina råd,
jag ser dock nu ett himmelrike
av idel nåd och trofasthet,
ett fadershjärta utan like
från evighet till evighet!

2. Fördolda är väl Herrens vägar,
men nåd och trohet tecknar dem.
Bland mänskors barn han vandra plägar,
liksom en fader i sitt hem.
Fast deras fall han måste sörja,
han dock dem älskar, huld och god.
Till barn han skapat dem från början,
till barn han köpt dem med sitt blod.

3. Förlorat barn är Faderns smärta.
Han själv det söker, ropar så:
"O giv mig dock, mitt barn, ditt hjärta!"
Och lyssnar, nalkas det, o då
blir fröjd i hela fadershuset,
blir ock i barnets hjärta fröjd,
ty barnens frid och fröjd i ljuset,
Guds kärleks ljus, är lyckans höjd.

4. Om också över stormig bölja
vår svaga farkost måste gå,
skall också vreda vågor skölja
in överallt, vår själ ändå
en djup, en salig frid åtnjuter
i tron, en Herrens ljuvlighet,
ty Frälsaren oss själv omsluter
med evig nåd och trofasthet.

5. Och färgar solen våra dagar,
en jordisk lyckas blida sol,
och skimrets makt vår blick försvagar
och drar den bort från resans mål,
då skall Guds Andes inre tuktan
i kärlek lägga på oss band.
O, håll oss, Herre, i din fruktan,
till dess vi nått det goda land!

Text: C O Rosenius 1851 (35 år), ngt bearb A.H. 2007
Musik: Negro spiritual ("I am a poor, wayfaring stranger), alt. "Ni mänskobarn som här i världen" eller också "Polare" av I. Johansson