En samling kristna sånger till minne av sångförfattaren Lina Sandell (1832-1903) och trubaduren och kompositören Oscar Ahnfelt (1813-1882) . Kommentera gärna och föreslå förbättringar! Av upphovsrättsskäl kan inte alla verser och melodier publiceras här, även om jag sökt tillstånd från något fler än dem som varit döda i 70 år ;o). Förhoppningsvis blir "Nätsionstoner" till glädje och uppbyggelse, allteftersom den växer fram. Välkommen! Hälsningar Andreas H. (andreas.g.holmberg[at]gmail.com).
1. På hans kors Pilatus skrivit "Jesus, judakonungen".
Motsagd överskriften blivit
redan då, och blir det än.
Men Pilatus ger till svar: "Vad jag skrivit ska stå kvar"! Utan jordisk makt och ära Jesus konungs namn får bära.
2. Skriv dej, Jesus, på mitt hjärta, du min Konung och min Gud, så att ingen lust och smärta nånsin det kan sudda ut. Denna inskrift på mej sätt: "Jesus ifrån Nasaret, han på korset är min ära och hans tecken vill jag bära."
Text: Thomas Kingo 1689 (55 år), övers. A.H. 1989, 2025
1. Dej, o Jesus, vill vi prisa, du och bara du är god. För att nåd oss alla visa offrar du din kropp, ditt blod.
2. Dej, o Jesus, vill vi lova, ty vår frälsnings hopp du är. Du oss ger din största gåva, ger dej själv, o Herre kär.
3. Herre Jesus, du som vunnit frid åt alla med din död, tack att vi i dej har funnit nådens källa, livets bröd. Text: Från den romersk-katolska psalmboken Cecilia 1902, bearb. Musik: Finsk
1. Här finns den stora trösten, som vem som vill får ha: oss alla återlöste vår Gud på Golgata! Den detta tror, den bliver båd´ salig, helig, böjd och går med munter iver i liv och död förnöjd. 2. Ja, den som tror, den gläder båd´ Gud och himlens här, i Lammets vita kläder
fullkomligt festklädd är.
Men den vars otro övar mot Jesus avigt mod, Guds Ande själv bedrövar och ratar Jesu blod. 3. Han så frivilligt skiljes från nådavalets ord, gör satan själv till viljes, det största själamord på anden sin den dyra, det sista syndafall begår han i sin yra, det evigt ångras skall. 4. Men den hos Jesus vilar har ljuvlig sol och dag, har skydd mot satans pilar, mot otro, synd och lag, ty vad den borde göra har Jesus redan gjort, men vill sitt verk utföra i kropp och själ alltfort. 5. Var dag nu själen röner mer nåd, mer tro, mer kraft, mer lust till lov och böner, mer liv av livets saft, mer ljus, mer klarhet, styrka hon får nu tusenfalt, att Gud i Kristus dyrka, ja, helgas över allt. 6. Dock, detta är ej grunden som hon nu vilar på, nej, som i första stunden hon nåd av nåd månd´ få, så vill hon nu ock njuta förlåtelse av nåd, samt liv och räkning sluta i kraft av fridens råd. 7. Utfattig hon sej kände i livets första punkt, när Anden henne sände ett hjärta svårt och tungt, men mer och mer hon finner sitt djupa syndafall, ju närmare hon hinner till Jesu fotapall. 8. Den själen står på grunden som på ett hälleberg, skall ej i sista stunden för döden skifta färg, dess liv är Jesus känna, vill mer dock känna´n än, dess levnads lag är denna: en Guds och mänskors vän! 9. Se, den kan sjunga, prisa
och tillbe Herren Gud, sig för hans åsyn visa i Lammets bröllopsskrud, samt utav hela världen var timme avsked ta och göra sista färden förnöjd. Halleluja!
Text: Anders Carl Rutström, ur "Om själens sanna omvändelse", bearb. A.H.
1. Kom, tro vad Anden skrivit i evighet är sant, att Jesus satte livet för livet vårt i pant, att Herren har ett hjärta som brinner inom sej av evig kärlekssmärta, att ej förlora dej. 2. Märk, tron är utav nåden, men nåden ej av tron: först bringas himlabåden om nåd till var person, sen följer det att vakna, upplysas, böjas, ja, all egen kraft att sakna och blott för intet ta. 3. Det ena Jesus gjorde, och det är en gång gjort, i himlen och på jorden har det befunnits stort, det andra skall nu hända, det gör hans Ande, märk! det är att oss omvända och verka Andens verk. 4. Trots mångas mörka blickar är nåden given dock, om vi oss därtill skickar så har vi gåvan ock, men vill vi den förskjuta är gåvan likväl till. Vill du ej livet njuta, så dö då - som du vill. 5. Du detta ej behöver,
när Jesus fri dej köpt.
Guds Ande du bedrövar,
ej minst om du var döpt. Förhärda sej är farligt, snart skiftar allt gestalt, du ställt dej oförsvarligt, har snart förlorat allt. 6. Att nåden oss förvärva, se, det har Jesus gjort, samt rättighet att ärva, och öppnat livets port för hela mänskosläktet
till ljuset underbart,
ja, krossat själva häktet,
se, det är redan klart. 7. Ett enda bör nu göras: ta mot vad han oss vann, och så sej låta föras som bruden till sin man, att sej hans rätt ikläda, av nåd därtill beredd, i tron sitt arv tillträda,
fast fattig väl försedd!
Text: Anders Carl Rutström, ur "Om själens sanna omvändelse", bearb. A.H.
1. I Lammets död och smärta består mitt nådaval, i hans uppstungna hjärta och i hans själakval jag anser mej intagen, förlossad, friköpt nog och detta på den dagen då han på korset dog.
2. Ack, vilken villolära,
med värsta vådan i,
att Jesus till vanära
gå nådens tron förbi,
att hata och förkasta
hans evangelium
och helt onödigt hasta
till mörkrets pinorum.
3. Att offerblodets värde ej gäller inför Gud för dem som satan snärde i syndens band och bud, det är, fastän det klingar, tvärt mot den Helga Skrift, och själen mordiskt tvingar likt giftigaste gift. 4. Visst gäller det för alla, ja, vid Guds helga tron. Dess värde kan ej falla, men innebär pardon för onda och för fromma; men den det ej mottar vill ej till bröllops komma fastän han bjuden var.
5. Så är då Jesu lydnad vår sällhets enda stöd, hans lidande vår prydnad som står i liv och död. Hans kärlek ej fördränkes av Adams syndaflod, men den som tror nedsänkes och renas i hans blod!
Text: Anders Carl Rutström, ur "Om själens sanna omvändelse", bearb. A.H.
1. Jesus, dina svåra plågor, då du i min nöd gick in, tänt min tros och kärleks lågor: jag vill alltid vara din.
2. Själ och ande, liv och lemmar, tiden här som kallas min, allt åt dej jag överlämnar: jag vill alltid vara din.
3. Fann du frälsning för de fallna, låt nu aldrig någonsin tro och kärlek hos mej kallna, låt mej evigt vara din! 4. Skall i döden hjärtat brista, svep mej i din kärlek in. Hoppet sjunger vid min kista att för evigt är jag din! Text: Christoph Wegleiter, övers. A.H. 2009 Musik: Johann Sebastian Bach (?) 1736 (51 år)
1. Se, kärlet brast och oljan är utgjuten! Dess doft uppfyller världens sorgehus. Din själ, av himmelsk vällukt lent omfluten, blir saligt lyft ur jordens stoft och grus.
2. Låt kärlet brista, låt dess nardus strömma, var inte snål, bered din själ till fest! I fröjdfullt överdåd låt kärlek tömma sin bästa gärd för själens höge gäst.
Alt. koral "You raise me up" (OBS finns ej i psalmboken!):
En mycket originell psalm, milt sagt. Den konkretaste vi har kring berättelsen om kvinnan som hällde dyrbar nardusolja över Jesus den sista veckan före korsfästelsen. Olja från en alabasterflaska, säkert dyrbar i sej själv, som knäcktes när oljan skulle hällas ut. Jesus uppskattade i motsats till Judas kvinnans kärlekshandling, och sa att hennes gärning skulle berättas tiderna igenom (vilket ju hittills också skett i omkring 2000 år). Psalmen knyter samman "dået" och "nuet" på ett lyckligt sätt - kärlet brast och vi kan känna doften, men vi ska också själva låta kärlet brista och "dess nardus strömma". Man kan associera till Paulus och "den skatt vi har i lerkärl". Man kan också tänka på en generös livshållning i största allmänhet. Det är intressant att fundera kring varför psalmen så sällan sjungits, knappast ens när evangelietexten givit direkt anledning till det. Längden är ju inte avskräckande, knappast melodin heller (även om den kan vara svår att hinna lära sej när man bara får sjunga två strofer). Har anslaget ansetts vara alltför underligt? Har teologin kring "själens bästa gärd" ansetts för grumlig och oevangelisk? Har psalmen som helhet ansetts vara för otydlig och svårtolkad? Eller vad är det?
Den överdådiga generositet och "fasteglädje" som psalmen vill uttrycka har i varje fall av flera kommentatorer ansetts kongenial med ärkebiskopen och fredspristagaren Nathan Söderbloms personlighet. Även om det, som hymnologen Emil Liedgren påvisat i "Präster och poeter", inte är han som skrivit psalmens originalversion, utan Karl von Gerok.
När psalmen togs in i 1937 års psalmbok hade den ännu ingen egen melodi. Men året därpå komponerade Patrik Vretblad en passande koral, som togs in i 1939 års koralbok och sedan dess följt psalmen. Den är som sagt inte svår, men den har inte direkt givit psalmen något "lyft".
Psalmen upplevdes dock av svenskar i Berlin under Andra världskrigets slutskede som talande rakt in i deras situation. Kyrkoherde Erik Myrgren i Victoriaförsamlingen där berättade följande i ett brev till ärkebiskop Eidem av den 24 mars 1945:
Palmsöndagens nattvardsgång blev en oförglömlig upplevelse för de deltagande. På grund av alarm måste gudstjänsten uppskjutas en timme, men när den sedan började, fanns knappast en ledig ståplats i kyrkan. Och alla böjde de knä vid nattvardsbordet, när inbjudan kom. Jag tror vi voro medvetna om alla, att här skedde något stort. Tillredelsepsalmens ord: "Se, kärlet brast och oljan är utgjuten, dess doft uppfyller världens sorgehus. Din själ, av himmelsk vällukt lent omfluten, blir saligt lyft ur jordens stoft och grus" fick sin levande och gripande illustration i den stunden.
(Cit. efter S Ekdahl (red): Svenska Victoriaförsamlingen Berlin 1903-2003, s. 225) K von Gerok:
1. Jag tänkte jag visste vad kärleken var, jag trodde jag själv var god. Så stod jag då framför den korsfäste man, vars kropp blivit strimmig av blod. 2. Jag hörde han bad för den bödelsflock som vid korset slog honom fast, då var det som djupt i mitt hjärtas grund en stenhård fördämning brast. 3. Jag knäböjde stilla vid korsets fot - så bittra då tårarna flöt - jag såg mej själv som en syndare stor, som ofta mot kärleken bröt. 4. Jag såg att han tog det straff jag förtjänt, fast han aldrig försyndade sej. Då viskade jag: förbarma dej nu och be, Herre, också för mej! 5. Han böjde huvudet mot mej tyst, denne bleke och korsfäste man, och sa: Ja, i dag ska du vara helt visst med mej i de levandes land. 6. De föll med sin frid över hjärtat ner, hans muns välsignade ord. Min synd jag såg och min Frälsare fann, i de levandes land jag bor.
Text: Christian Ludwigs (1877-1930), sv övers A.H.
1. Brist ut i tåreflod, du hårda hjärta! Se hur vår Frälsare är tyngd av smärta! Han är ju redan dödsdömd i palatsen och bär nu korset till avrättningsplatsen. 2. Frivilligt går han där och hörs ej klaga, sin tunga börda bär han för oss svaga. Vem finns som ej till sorg och tårar röres, då Gud bland rövare till döden föres? 3. Han har nu hunnit fram med vedermöda till platsen där de nu skall honom döda. Där kastas han omkull och omilt ryckes, med obarmhärtighet mot korset tryckes. 4. Se hur hans öppna sår av plågor svider, hur ömkligt han sej snart på korset vrider! Men lyssna även när för oss han beder och rövaren till paradiset leder! 5. För målet med vad Jesus gör och trälar är att ge friheten åt bundna själar som syndinsnärjda sina händer vrider och under lagens dom med ängslan kvider. 6. Så låt din bättring inte bli förhalad, din skuld med Jesu blod är rikt betalad! Kan du med allvar på hans godhet tänka och ej ditt hjärta helt åt honom skänka? 7. Nå, vill då ingen mer i världen vida, vill jag dock träda fram på Jesu sida! Vad kan det skada mej att världen smädar, när Jesu sår och blod mitt hjärta gläder!
EN SUCK FRÅN ALTARET 1. Kung i törnekrona och blodspurpurn höga, Jesus, sänk i stoftet ned till mej ditt öga. Ty för mej du lidit, världens synd du bar, själv en trampad druva i Guds vredes kar.
2. Själv i örtagården, lydig Faderns vilja, föll du ned till jorden som en bruten lilja, och du låg i stoftet i din blodsdaggs bad, fromt till Gud i himlen som ett barn du bad.
3. Du till Gud är vägen, sanningen och livet. Fridens evangelium ur din själ är skrivet. Jesus, sköna livspalm mitt i öknens brand! Jesus, du som sitter på Guds högra hand!
4. Sol, som aldrig nedgår, dej i nåd förklara! Ofta på ditt Tabor låt mej hos dej vara! Fräls mej när jag kämpar i Getsemane, och i dödens skymning låt ditt ljus mej se! Text: Erik Sjöberg "Vitalis" (1794-1828), ngt bearb. 2011 (v. 1)
1. Kristi ande, helga mej! Kristi kropp, befria mej! Kristi blod, kom, rena mej och med Gud förena mej. 2. Gode Jesus, hör nu mej: låt din pina stärka mej, dina sår beskydda mej, inget skilja mej från dej. 3. Mot den onde värna mej, i min dödsstund kalla mej, låt mej komma hem till dej och för evigt prisa dej!
