Jag har en vän, så kärleksfull och tålig

Jag har en vän, så kärleksfull och tålig, 
av alla vänner han mej älskar mest, 
och lika varmt, när jag är kall och dålig. 
Av alla vänner denne vän är bäst. 

1. Han har min kropp och själ så dyrt förlossat 
ifrån förbannelse och synd och död. 
Den gamle ormens huvud har han krossat, 
befriat mej från syndafallets nöd. 
Jag har en vän...

2. Fast Adams fall i varje lem jag känner 
är allting återställt av Kvinnans Säd. 
Fast syndens gift i samvetet mej bränner, 
mitt skuldebrev är fäst vid korsets träd. 
Jag har en vän...

3. Så är jag friköpt. Ingen dom mej fäller, 
för min försvarare är Jesus Krist. 
Hans död och blod långt mer än synden gäller, 
hans liv och renhet skyler all min brist.
Jag har en vän...

4. Ja, min rättfärdighet däruppe sitter 
på Faderns högra hand, på himlens tron, 
och fienden, fast ondskefull och bitter 
kan inte rubba den i minsta mån! 
Halleluja! Jag därför nu vill sjunga: 
lov, ära, pris ske dej, o Jesus Krist, 
till dess i himlen med förklarad tunga 
jag prisar dej med helgonen till sist.

Text: Carl Olof Rosenius, bearb. A.H.
Musik: Folkmelodi

Min vän framför andra

 

Alt koral: 

1. Min vän framför andra, min Frälsare god,
i kärlek betalat min skuld med sitt blod,
och alltid mej helar, förlåter, fördrar han,
och därför alltmera mitt hjärta intar han.

2. Mitt högsta, mitt enda behov är hans nåd,
hans dyrbara närhet, hans ledning och råd.
Mitt liv och min lycka, det är att jag äger
min vän och hans vänskap som allt överväger.

3. Jag kan inte leva förutan min vän,
jag kommer till honom beständigt igen.
Hos honom min vila och trygghet jag finner,
hos honom då stundtals av glädje jag brinner.

4. Du, du är min klippa, mitt fäste, min grund,
o Jesus, min styrka i prövningens stund.
För köttets och världens och frestarens snara
du ska med din trohet och makt mej bevara.

5. Du, du och ditt ord är min sköld och mitt svärd, 
min borg och mitt värn i en farofylld värld.
Ett ord av din mun och en blick av ditt öga,
mot dessa all världen betyder så föga.

6. Ja, allt vad på jorden är härligt och stort,
och alla de ting som Guds allmakt har gjort,
som droppar i havet de må dock försvinna,
mot detta, min Jesus, att allt i dej finna!

Text: Carl Olof Rosenius, bearb. A.H. 2018
Musik: Oscar Ahnfelt, alt norsk koralo

C O Rosenius:

Vår store Överherde

1. Vår store Överherde, till dej vår lovsång går!
Du fått all makt i himlen och på jorden.
Din hjord så väl du vårdat i detta gångna år,
och därför finns den även kvar i Norden.
Du som för oss var dödad, du lever, och din hand
bär spiran över världen och över detta land,
bär nycklarna till döden och dess rike.

2. Om du nu åter sänker hit ner till denna jord
ett nådens år i hemlig, dunkel slöja,
vi vet ej vad det gömmer, men har ditt löftesord
att alla dagar du bland oss vill dröja.
Och har vi dej, vår Herre, vår Herde stark och god,
och dina helga källsprång: ditt ord och offerblod,
vi går de dolda skiften glatt till mötes.

3. Ja, vare det som kommer ett härligt Herrens år,
din nåd och makt gör känd på hela jorden!
Sök upp, församla, vårda de många vilsna får,
föröka nu och stärk den klena hjorden.
Låt många nu få smaka hur underbar du är
och bli i trons gemenskap med dej, o Jesus kär,
förenade och saliga för evigt.

4. Bevara dina trogna, o Herre, denna tid
i trons uppriktighet och Andens enhet,
i kärlek och i glädje, rättfärdighet och frid -
behåll bland oss ditt ord i kraft och renhet.
Utrusta dina vittnen med tröst och tålamod,
så att de alltid frimodigt vittnar om ditt blod,
och korsets smälek glatt med dej vill bära.

5. För hedningarnas skara, o Gud, vi ber till dej,
som evangelium åt alla unnar!
Låt sändebudens fötter då låta höra sej,
som seger genom Frälsaren förkunnar!
Välsigna våra syskon som nu ibland dem går,
och låt en väldig skara, långt fler än vi förstår,
en gång hos dej, o Jesus, saligt mötas.

Text: Carl Olof Rosenius 1851 (35 år), bearb.
Musik: Kaarlo Waismaa (1869-1947)

Gud ske lov, min vän han blivit

Alt. koral:


1. Gud ske lov, min vän han blivit,
o vilken vän,
han som sej för mej utgivit, 
o vilken vän, 
han som så av kärlek glöder, 
att för oss han dör och blöder, 
att han kallar oss för bröder, 
o vilken vän! 

2. Alla synder han förlåter,
o vilken vän,
han mej tröstar när jag gråter,
o vilken vän!
Då olyckligt jag förgår mej
bäst av alla han förstår mej
och hans kärlek alltid når mej,
o vilken vän!

3. Även då han djupt sej döljer, 
är han min vän. 
Alltid lika god mej följer 
min bäste vän. 
Sker mej något svårt, så sker det 
mej till godo, vännen ger det.
Efteråt jag tydligt ser det; 
o vilken vän! 

4. Allt bekymmer jag då kastar 
helt på min vän, 
allt som här min själ belastar
förstår min vän. 
Andens liv med ordet föda 
och mitt kött korsfästa, döda,
lindra tidens vedermöda, 
allt gör min vän. 

5. Det är evigt liv att känna 
Gud som sin vän. 
Sälla de, som funnit denna 
vår bäste vän!
Ja, de är för evigt rika,
vänner kan ju dö och svika, 
men den här är alltid lika:
o, vilken vän!  

Text: Marianne Nunn 1817 (39 år), sv övers Carl Olof Rosenius 1849 (33 år), bearb A.H. 2016

Musik: Walesisk folkmelodi, alt. Oscar Ahnfelt

Var jag går, i skogar, berg och dalar

1. Var jag går, i skogar, berg och dalar
följer mej en vän, jag hör hans röst.
Väl osynlig är han, men han talar,
talar stundom varning, stundom tröst.
Det är Herden god - väl var han döder,
men han lever i all evighet.
//: Sina får han följer, vårdar, föder
med osäglig trofasthet ://

2. Allt vad vi för evigt kan behöva,
allt jag saknar har jag i min vän.
Allt som här mitt hjärta kan bedröva
känner han och tröstar mej igen.
Visst försvinner ofta vännen kära,
men han sade själv: en liten tid,
//: sen en tid igen, och jag är nära,
då blir åter fröjd och frid ://

Text: Carl Olof Rosenius 1847 (31 år), bearb. 
Se vidare Anders Dahlströms påskpsalm "När på Tomas Segerfursten tänker". 
Musik: Dansk(?), ur Ahnfelts sånger 1868

Allt vad oss Adam i fallet ådragit

Alt koral:
 

1. Allt vad oss Adam i fallet ådragit,
botats av kvinnans gudomliga Säd.
Kristus har själv världens synder borttagit,
just då han dog på förbannelsens trä.
Han som var ren
gjort det allen,
en dog för alla och alla i en!

2. Se, jag min kropp och mitt blod för er alla
till era synders förlåtelse ger,
så han ju sa och vill bjuda och kalla:
Kom, ta emot, låt det gälla för er!
Allt vad jag gör,
lider och dör,
gör jag för er, för er alla, så hör!

3. Om dina synder än blodröda vore,
ska de nu likväl bli snövita här.
O ja, det blodet av Herren, den store,
tusenfalt mera än synderna är.
Tänk om du fick
endast en blick
in i det helga, dit Medlaren gick!

4. Men om du ännu närhelst du behagar
tar över Golgata lättaste språng,
trampar på blodet och trotsar hans lagar,
svårt blir det då när han kommer en gång
möta på nytt,
den som du skytt,
den som du stungit, föraktat och flytt!

5. Må du nu, Jesus, för syndare alla
visa dej så i din smärtas gestalt,
att de förkrossade strax vill nedfalla,
söka och finna vid korset sitt allt!
Uslaste träl
är ju en själ
som med ditt blod du har friköpt likväl.

6. Hjälp oss att hålla det evigt tillräckligt,
att du har dött för varendaste själ!
Tveka och tvivla på det är förskräckligt,
trampa Guds Son och bli frivilligt träl.
Nej, det är nog:
Frälsaren dog,
evigt för alla tillräckligt och nog! 

Text: Carl Olof Rosenius, bearb. 
Musik: Svensk folkmelodi, alt. Filip Kofod

På nåden i Guds hjärta

1. På nåden i Guds hjärta,
som Jesus åt oss vann,
då han för oss i smärta
blev död på korsets stam,
på bara den jag bygger
min tro och salighet
och därför glad och trygg är,
den onde till förtret.

2. På nåden i mitt hjärta
jag stödde mej en tid,
men då vid syndens smärta
jag miste all min frid.
Så länge som jag rördes,
så kände jag mej nöjd,
men all min ro förstördes
när jag var mindre böjd.

3. Men Gud ske pris, som lärt mej

att felet nu förstå

och bättre grund beskärt mej

att nu få vila på:

på nåden i Guds hjärta,

som Jesus åt oss vann

när han för oss i smärta

var hängd på korsets stam.

4. Visst har jag ännu skiften,
ja, känslan växlar om:
än varm och rörd av Skriften,
än kall och död och tom.
Men nu jag lärt betrakta:
det skiftar ej hos Gud!
Jag slipper då beakta
min känslas alla ljud.

5. Visst är min tro anfäktad,

men är dock nu en tro,

vanmäktig och försmäktad

jag dock med den har ro,

och kan jag rätt mej dölja

i Kristus och stå still,

ska också kärlek följa,

fast inte som jag vill.

6. Den egendom som köptes
med Jesu Kristi blod,
beseglad när jag döptes,
blott den är fast och god.
Den ligger i Guds hjärta
och i det gåvobrev
som under dödens smärta
Guds Son med blodet skrev.

7. Nu är det väl därovan,
hur än det skiftar här,
och given är nu gåvan
av Gud, min Fader kär.
Den stund vi var ovänner
försonade vi blev.
Om intet alls jag känner,
jag tror Guds gåvobrev.

Text: v. 1-5 C M Montin 1753 (32 år), v. 6-7 Carl Olof Rosenius 1844 (28 år), bearb. A.H. 2008 (OBS: bearbetningen i v. 7 är inte avsedd som en gärd åt Waldenströms försoningslära utan åt sammanhanget och det citerade bibelordets faktiska lydelse. Men det är ingen tvekan om att man, i motsats till W efter 1875, bör hålla samman de tre stora sanningarna om Jesu offerdöd att "Gud krävde offret, Gud gav offret och Gud var offret". Se t.ex. psalm 288:2 i Stora Nätpsalmboken).

Musik: Filip Kofod, alt. Oscar Ahnfelt 1853 (40 år)

Jag är främling, jag är en pilgrim

1. Jag är främling, jag är en pilgrim,
blott en afton, blott en afton bor jag här.
Försök ej hindra mej, jag vill följa
Guds folk på väg genom sand och bölja!
Jag är främling, jag är en pilgrim,
blott en afton, blott en afton bor jag här.

2. Resemåltid i hast jag äter,
som ett ilbud, som ett ilbud stannar ej.
Jag står omgjordad kring mina länder,
har vandringsstaven i mina händer;
resemåltid i hast jag äter,
som ett ilbud, som ett ilbud stannar ej.

3. Lammets blod har mitt dörrträ tecknat,
mej beseglat, mej beseglat, jag är hans.
Ej syndens surdeg jag mer vill smaka,
iväg jag hastar, ser ej tillbaka.
Lammets blod har mitt dörrträ tecknat,
mej beseglat, mej beseglat, jag är hans.

4. Lammets måltid mej saligt hugnar
som en försmak, som en försmak av hans ro.
Med skodda fötter ur träldomsbandet
jag går att finna det goda landet.
Lammets måltid mej där ska hugna
i en evig, i en evig fröjd och ro.

5. Jorden har ej den ro jag söker,
nej, jag längtar, nej, jag längtar till Guds stad.
Där gråter ingen, där slutar nöden.
Där bor ej synden, dit når ej döden.
Jorden har ej den ro jag söker,
nej, jag längtar, nej, jag längtar till Guds stad.

6. Gode herde, blott ett jag beder:
följ och led mej, följ och led mej alltid du.
Så glad jag ilar nu till ditt möte,
till dess jag vilar uti ditt sköte!
Gode herde, blott ett jag beder:
följ och led mej, följ och led mej alltid du! 

Text: Mary Dana-Shindler, sv. övers. Carl Olof Rosenius, ngt bearb. 
Musik: Oscar Ahnfelt, alt. Bernhard Christensen

Nu allt är väl, för evigt väl

1. Nu allt är väl, för evigt väl!
Nu är jag hjärtligt nöjd.
Här har nu varje mänskosjäl
en skänk från himlens höjd,
som mer än tusen världar är:
Guds egen Son, vår broder kär!
Nu är jag hjärtligt nöjd.

2. Nu äntligen blir allting väl 
trots alla jordens kval. 
Om mej försmäktar kropp och själ 
i tidens jämmerdal: 
har jag på himlens tron en bror, 
då blir allt väl - min tröst är stor! 
Jag är av hjärtat nöjd.

3. Som barnen hade kött och blod,
så skulle han det ha.
Han blev oss lik, fast ren och god,
en verklig människa.
Guds Son med oss i syskonlag,
av kvinna född som du och jag!
Nu är jag hjärtligt nöjd.

4. Se, det var evighetens råd,

försoningsgåtan stor:
ack, under av en evig nåd:
Guds Son blir mänskors bror
och sina bröders borgesman!
Ja, i hans död min synd försvann
och jag är hjärtligt nöjd.

5. Jag är i mej en bunden träl,
i Kristus är jag fri.
Min gamle Adam gör min själ
otaligt bryderi,
men när Guds egen Son för mej
blir människa och offrar sej,
då är jag hjärtligt nöjd.

6. Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd,
då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod,
långt större Lammets död och blod.
Jag är av hjärtat nöjd.

7. Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast inte du är ren och from,
du likaväl är en
av dem som Gud till broder fått,
i himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd!

8. O, stämmom in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
"Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag."
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd!

Text: Carl Olof Rosenius 1847 (31 år), ngt bearb.
Musik: Dansk folkmelodi

C O Rosenius:

Min själ nu love, prise Herren

Alt. koral:


Alt. koral:



1. Min själ nu love, prise Herren
för all hans kärlek, trohet, nåd!
Fast underlig, fördold och fjärran
han mej har synts i sina råd,
jag ser dock nu ett himmelrike
av idel nåd och trofasthet,
ett fadershjärta utan like
från evighet till evighet!

2. Fördolda är väl Herrens vägar,
men nåd och trohet tecknar dem.
Bland mänskors barn han vandra plägar,
liksom en fader i sitt hem.
Fast deras fall han måste sörja,
han dock dem älskar, huld och god.
Till barn han skapat dem från början,
till barn han köpt dem med sitt blod.

3. Förlorat barn är Faderns smärta.
Han själv det söker, ropar så:
"O giv mig dock, mitt barn, ditt hjärta!"
Och lyssnar, nalkas det, o då
blir fröjd i hela fadershuset,
blir ock i barnets hjärta fröjd,
ty barnens frid och fröjd i ljuset,
Guds kärleks ljus, är lyckans höjd.

4. Om också över stormig bölja
vår svaga farkost måste gå,
skall också vreda vågor skölja
in överallt, vår själ ändå
en djup, en salig frid åtnjuter
i tron, en Herrens ljuvlighet,
ty Frälsaren oss själv omsluter
med evig nåd och trofasthet.

5. Och färgar solen våra dagar,
en jordisk lyckas blida sol,
och skimrets makt vår blick försvagar
och drar den bort från resans mål,
då skall Guds Andes inre tuktan
i kärlek lägga på oss band.
O, håll oss, Herre, i din fruktan,
till dess vi nått det goda land!

Text: C O Rosenius 1851 (35 år), ngt bearb A.H. 2007
Musik: Negro spiritual ("I am a poor, wayfaring stranger), alt. "Ni mänskobarn som här i världen" eller också "Polare" av I. Johansson

Med Gud och hans vänskap

1. Med Gud och hans vänskap,
hans Ande och ord,
samt bröders gemenskap
och nådenes bord,
de osedda dagar
vi möter med tröst,
//: oss följer ju Herden ://
den trofaste Herden,
vi känner hans röst.

2. I stormiga tider,
bland töcken och grus,
en skara dock skrider
mot himmelens ljus.
Dess hopp och dess härlighet
världen ej ser,
//: men före går Herren ://
men före går Herren
med segerns banér.

3. Den molnstod oss höljer
och leder vårt tåg,
den klippa oss följer
med springkällans våg
är Kristus, hans kärlek
och renande blod,
//: där lever vårt hjärta ://
där fröjdas vårt hjärta,
där livas vårt mod.

4. Får Satan mej sålla
- och synd kräver död -
jag likväl vill hålla
i yttersta nöd
den stora, den eviga
sanningen ren,
//: att en dött för alla ://
att en dött för alla
och alla i en,

5. att mitt i min smärta
för synder och brott
är dock i Guds hjärta
allt fredligt och gott,
och jag är för Gud
helt rättfärdig och ren,
//: ty en är för alla ://
ja, en är för alla
rättfärdig, ja, en.

6. Just när jag mej tycker
odräglig för Gud,
i famn han mej trycker
som täckaste brud.
Beprydd och beklädd med
hans härlighets sken
//: jag är nu i Jesus ://
jag är nu i Jesus
rättfärdig och ren.

7. Se, här är nu grunden
för lycka och frid
i hårdaste stunden
av kval och av strid.
Om än jag försmäktar
till kropp och till själ,
//: så har jag dej, Herre! ://
Och har jag dej, Herre,
ja, då är allt väl!

*8. O Jesus, var med oss
i smått och i stort,
och sköt oss och led oss
som alltid du gjort.
Ja, amen, din trohet
ska bära oss fram.
//: Lov, pris, tack och ära ://
lov, pris, tack och ära,
vår Gud och vårt Lamm!

Text: Carl Olof Rosenius 1851 (35 år) Se även "Får satan mig sålla" under rubr. Vaksamhet, kamp, prövning

Musik: Oscar Ahnfelt 1851 (38år) - melodin även kallad "Hela väckelsesveriges Marseljäs"

Guds barn jag är

1. Guds barn jag är!
Ack, saliga ro och glädje!
Guds barn jag är!
För vem ska jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje.
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Ack, saliga ro och glädje!

2. Guds barn jag är!
Med häpnad och fröjd jag det säger.
Guds barn jag är!
O Gud, är det sanning jag säger?
Ja, Gud, du ju själv så det säger.
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Med häpnad och fröjd jag det säger.

3. Halleluja!
Nu skapelsens råd jag har funnit.
Halleluja!
Försoningens mening jag funnit,
förlorade barn har han vunnit.
Halleluja,
halleluja!
Nu målet för livet jag hunnit.

4. Så rik jag är!
- fast synden från Eden oss drivit.
Så hög jag är,
så härlig för Gud jag har blivit
sen Sonen sitt liv åt mej givit!
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Så hög och så rik jag har blivit!

*5. Halleluja!
Ditt lov, o vår Far, vill vi sjunga.
Halleluja!
Var prisad av hjärta och tunga,
var prisad av gamla och unga!
Halleluja,
halleluja,
vi här och i himlen vill sjunga!


Text: v. 1 Lars Stenbäck 1839 (28 år), v. 2-5 Carl Olof Rosenius 1848 (32 år), v. 4-5 bearb. A.H. 2008, 2024
Musik: Oscar Ahnfelt 1850 (37 år)

Ängsliga hjärta, upp ur din dvala

Alt. version:



1. Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!
Glömmer du alldeles bort vad du har:
Frälsarens vänskap,
nåd och gemenskap!
Ännu han lever, densamme han var.

2. Stanna och vakna, tänk vad du äger,
ej i dej själv, men i Frälsaren kär!
Ren och rättfärdig,
himmelen värdig,
ej i dej själv, men i honom du är.

3. Fastän du ej kan känna och se det,
fast du är syndig och skröplig, likväl
Kristus har köpt dej,
tvagit och döpt dej,
bär och bevarar ock ännu din själ.

4. Mitt under syndens dagliga plåga
du dock en evig rättfärdighet har.
Jesus allena
tvagit oss rena.
Pris vare Lammet, som synderna bar!

5. Gud är i Kristus ännu din Fader,
Sonen är ännu din Broder, som dog.
Trofaste Anden
ännu vid handen
ständigt dej leder - är detta ej nog?

6. O vilka under helgonen här är:

är ju så saliga, suckar så tungt,
är ju så höga,
ser det så föga,
är i Guds borg men har sällan det lugnt.

7. Vandra i tro, men se honom inte,
detta är regeln att hålla sej vid.
Korta minuter
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äger alltid.

8. Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta,
glöm inte alldeles bort vad du har!
Även den timma
tätaste dimma
solen fördöljer, är solen dock kvar.

Text: C O Rosenius 1847 (31 år), ngt bearb. 
Musik: Oscar Ahnfelt 1850 (37 år)

Får satan mej sålla

1. Får Satan mej sålla
- och synd kräver död -
jag likväl vill hålla
i yttersta nöd
den stora, den eviga
sanningen ren,
//: att en dött för alla ://
att en dött för alla
och alla i en,

2. att mitt i min smärta
för synder och brott
är dock i Guds hjärta
allt fredligt och gott,
och jag är för Gud
helt rättfärdig och ren,
//: ty en är för alla ://
ja, en är för alla
rättfärdig, ja, en.

3. Just när jag mig tycker
odräglig för Gud,
i famn han mej trycker
som täckaste brud.
Beprydd och beklädd med
hans härlighets sken
//: jag är nu i Jesus ://
jag är nu i Jesus
rättfärdig och ren.

4. Se, här är nu grunden
för lycka och frid
i hårdaste stunden
av kval och av strid.
Om än jag försmäktar
till kropp och till själ,
//: så har jag dej, Herre! ://
Och har jag dej, Herre,
ja, då är allt väl!

Text: Carl Olof O Rosenius 1851 (35 år), ngt bearb. A.H. 2008 
Musik: Oscar Ahnfelt 

C O Rosenius:


O Ahnfelt:

I en djup, oändlig skog

1. I en djup, oändlig skog,
svart av moln, där åskan slog,
gick ett litet barn en gång
dagen lång.

2. Ja, den dagen var så lång,
himlen mörk och skogen trång.
Barnet i sin ensamhet
gick och grät.

3. Grät och tänkte: Aldrig mer
jag min faders boning ser.
Här i mörker, köld och nöd
blir jag död.

4. Just då så förtvivlat var
molnet vek - och solen klar
glänste fram, och i dess ljus
faderns hus.

5. Allt var nu på stunden gott.
Allt stod nu som förr det stått.
Samma hem och samme far
- allt var kvar.

6. Så, Guds barn, går ofta du
djupt i mörker, kanske nu,
vet ej vart du kommen är,
vart det bär.

7. Men så visst som Gud är kvar
och en evigt trofast far,
skall du än få ljus och tröst
vid hans bröst.

Text: Carl Olof Rosenius

Musik: Oscar Ahnfelt

Tänk när en gång

Alt. koral:

1. Tänk när en gång den dimma är försvunnen,

det töcken som omhöljer livet här,

och när den dagen är för oss upprunnen,

där Gud och Lammet evigt solen är!

2. Tänk när en gång är löst var jordens gåta,

vart ängsligt varför som jag grubblat på,

när de fördolda djupen blir upplåtna

och jag får Herrens vägar klart förstå!

3. Tänk när en gång jag med förklarat öga

får honom se, som här jag trodde på,

som här jag följde, tänk, när i det höga

jag evigt säll ska i hans åsyn stå!

4. Tänk när en gång jag utan synd ska vara,

helt fri mitt onda kött och satans list,

när alla tankar blivit rena, klara

och alla gärningar är utan brist.

5. Tänk när en gång jag äntligen ska vara

så from jag vill, då blott det goda sker,

ja, när jag ej behöver ens befara

blott möjligheten av att falla mer!

6. Tänk, när en gång i himlens gyllne salar

Guds Lamm bland änglar rätt jag prisa kan

och om ett evigt liv med syskon talar

och om det liv, som likt en dröm försvann!

7. Guds folk en gång i sida, vita kläder

med segerpalmer inför Lammet står,

då Gud hos sej de trötta barnen gläder,

från deras ögon torkar varje tår.

8. Väck, Jesus, denna tanke i mitt hjärta

var gång mej vägen blir för mödosam!

Den ljuvt ska dämpa varje bitter smärta

och locka leendet ur tårar fram.

Text: W A Wexels 1841 (44 år), C O Rosenius 1848 (32 år), bearb. 
Melodi: Oscar Ahnfelt, alt. J B Dykes