Du som från gudomsskötet går

1. Du som från gudomsskötet går
att mänskor återföra
till Gud ifrån fördärvets spår
och syndens makt förstöra,
kom, helge Ande, fyll mitt bröst,
mitt hjärta rena, stäm min röst
att dina under sjunga.

2. O gode Ande, led du mej
till sanningen och livet!
Skriv i mitt hjärta vad av dej
i livets ord är skrivet.
Styrkt av din kraft, ledd av din nåd,
jag vill ditt kärleksfulla råd
i ord och gärning prisa.

Text: Johan Åström 1816 (49 år) "Du som av gudomsskötet går", ngt bearb, jfr Stora Nätpsalmboken nr 131
Musik: Strassburg 1545 / Johann Crüger 1653 (55 år)

Den andra strofen var ursprungligen den åttonde i en ganska lång psalm under rubriken HELGELSEN: Den Helige Andes nåd (nr 150 i 1819 års psalmbok). Psalmen beskrev utförligt fast en smula torrt den s.k. "nådens ordning", alltifrån uppväckelsen och kallelsen till heliggörelsen och uppståndelsen. Hela redogörelsen riktar sej till den helige Ande ("av dig han har i faran skygd" o.s.v.), men först i sista strofen formar sej psalmen till en innerlig bön, den som blev kvar i både 1937 års och 1986 års psalmbok.

Psalmen trycktes första gången i 1814 års psalmboksförslag. Den sista raden löd ursprungligen "med helig vandel prisa" men bearbetades 1986 till nuvarande lydelse, där även lovsången i ord fick sin plats. Antagligen upplevdes det vackra ordet "vandel" som alltför föråldrat och obegripligt, trots stående uttryck som exempelvis "en oförvitlig vandel" eller för den delen "tvivelaktig vandel".

På den tiden man fortfarande använde s.k. "predikstolspsalmer" var den här lilla versen vanlig i det sammanhanget. Numera torde den nästan ha kommit ur bruk, trots sitt behändiga format. Men den är väl värd att återupptäcka och lära utantill. (Jodå, längre är den inte än att man bör klara det). Jag har tillfogat psalmens ursprungliga inledningsstrof.

J. Åström:

Johann Crüger:

I himmelen, i himmelen

Alt. koral från Norrbo, Hälsingland (efter Juliana Charlotta Berg):


1. I himmelen, i himmelen,

där Herren Gud själv bor,

hur härlig bliver sällheten,

hur outsägligt stor!

Där ansikte mot ansikte

jag evigt, evigt Gud får se,

se Herren Sebaot.

2. I himmelen, i himmelen,

vad klarhet, hög och ren!

Ej själva solen liknar den

uti sitt middagssken.

Den sol som aldrig nedergår

och evigt oförmörkad står

är Herren Sebaot.

3. I himmelen, i himmelen,

vad sälla utan tal!

Av änglarna och helgonen

vad glans i ärans sal.

Min själ skall bliva dessa lik,

av evighetens skatter rik,

hos Herren Sebaot.

4. I himmelen, i himmelen

man inga tårar ser.

Ej döden, ej förgängelsen

där skola härja mer.

Där skänkes fröjd och härlighet

och frid och oförgänglighet

av Herren Sebaot.

5. I himmelen, i himmelen

en sällhet du berett,

som intet öra hörde än

och intet öga sett,

ej njuten av ett dödligt bröst,

ej sjungen av en dödligs röst,

o Herre Sebaot.

6. I himmelen, i himmelen

själv alla väsens Far

med Sonen och Hugsvalaren

en evig boning har.

Ett trefalt helig sjunges där,

då himlaskaran offer bär

för Herren Sebaot.

*7. O Fader, Son och Ande, dig

ske evigt lov och pris.

Ack, öppna ock en gång för mig

din himmels paradis.

Ja, när jag fast i trone står,

jag av din hand min krona får,

o Herre Sebaot.

Text (=SvPs1986 nr 169): Lars Larsson Laurinus 1620 (47 år), 1651 (78 år) "I himmelen, i himmelen, der Gud sjelfwer bor", förkortad och bearb. av Johan Åström 1814, 1816 (47-49 år)

Musik: Svensk 1693, se nr 410 i Vallerius koralbok från 1697 och nr 486 i Haeffners koralbok från 1820. Alternativmelodin från Skattunge, tr. 1914, hör Skara domkyrkokör!

Ännu ett alternativ (som inte finns i psalmboken) är en norsk folkmelodi i sättning av Grieg, hör nedan:

Denna himmelspsalm har, särskilt med sin dalamelodi från Skattunge, blivit en mycket omtyckt allhelgonapsalm. Kyrkoherden Laurinus i Häradshammar tycks ha skrivit den i samband med sin hustru Margareta Larsdotters död den 22 juli 1620. Den trycktes 1622 tillsammans med ytterligare några psalmer och den likpredikan ("En Christeligh Lijkpredikan") som hölls av kyrkoherde Isak Erici före avfärden från hemmet på Margaretas begravningsdag den 30 juli 1620. Psalmen hade från början endast fem strofer (likpredikan var desto längre).

Psalmtexten bearbetades och utvidgades rejält några decennier senare, troligen av författaren själv, och togs med i ett Manuale (en kyrkohandbok) från år 1651. I ungefär denna form togs den också in i 1695 års psalmbok, tillsammans med ännu en psalm av Laurinus. Med sina nu 17 verser uttryckte psalmen inte bara himmelens härlighet utan även något av evighetens längd. Men språket är trots den lite knaggliga rytmen ganska lättsamt, inte minst genom att strofernas sjätte rad är en upprepning av den femte, och genom att varje strof, liksom än i dag, avslutas med "Herre(n) Sebaot". Så här kunde det låta:

Ej finnes någon tunga,
den rätt utsäga må,
hur' de med lust der sjunga,
de store med de små.
O Herre Gud! hwad lust der är,
o Herre Gud! hwad lust der är,
när Herran Sebaoth.

Exempel kan ej gifwas,
mer än det Petrus sett har,
allt såsom det beskrifwes,
då han på berget war,
och Christi klarhet litet såg,
och Christi klarhet litet såg,
i Herran Sebaoth.

Men inför upptagandet i 1819 års psalmbok kortades psalmen igen och bearbetades även i övrigt av Johan Åström, både i 1814 och i 1816 års psalmboksförslag. Åströms version togs oförändrad in i 1937 års psalmbok och även i 1986 års!

Den mer "koralaktiga" melodin är tidigast känd från 1697 års koralbok och troligen svensk, liksom den folkmelodi som senare upptecknades i Skattungbyn och trycktes i Dala-Harpan 1914.