Så härligt vittnar land och sjö

 

1. Så härligt vittnar land och sjö
ännu i frost och vintersnö,
o Gud, om dina under!
Förvissnad, öde, mörk och kall
är jorden dock din fotapall
som i sin blomstrings stunder.

2. Ty du, barmhärtig år från år,
bevarar för en nyfödd vår
det frö som drivan täcker.
Det lever i sin mörka grav,
du lyfter snart dess täcke av,
din sol det återväcker.

3. Ljus är din klädnad, Herre Gud,

du norrskensprakt och stjärneskrud
åt himmelen bereder!
I dej finns inte mörkret här,
du våra fötters lykta är,
som oss i natten leder.

4. Upplys oss, Herre, med ditt ord,
så vi på denna mörka jord
ifrån din väg ej viker.
Och för oss sist i Kristi tro
från dödens skugga, där vi bor,
till ljuset i ditt rike. 


Text: Zacharias Topelius 1880 (62 år), bearb. Jfr den oförkortade och obearbetade versionen i SvPs1986 nr 518!
Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år)

Det var ytterst passande att just Zacharias Topelius skrev denna glada vinterpsalm - han som också lär ha tillstyrkt att Finlands flagga fick övervägande snövit färg, och som skrivit så många glada vinterberättelser för barn! Men enligt uppgift hos hymnologen Oscar Lövgren har Topelius själv sagt att han skrev den efter "ett danskt motiv". Jag har dock inte kunnat spåra förlagan, inte Lövgren heller, tydligen.

Under min studietid i Lund (1992-95) satt jag på en psalmafton i Allhelgonakyrkan och diskuterade med psalmbokskommitténs siste ordförande Olle Nivenius huruvida folk alls kunnat uppskatta vintern före Topelius - om inte vintern av vanligt folk bara upplevts som fientlig och otäck. Jag bestred tesen ivrigt, inte minst med tanke på samer och eskimåer och andra nordkalottmänniskor (Nivenius var bevars skåning), men det är klart att isen, snön och vintern för de nordligaste folken kunnat påminna om västkustfiskarnas Västerhav - ibland en strålande skönhet och en scen för jakt och fiske, ibland en direkt livshotande miljö med storm och köld (jfr f.ö. Frans G Bengtssons essä Vintermänniskan). T.o.m. de sydligare än danskar och skåningar boende holländarna lär ju dock sedan urminnes tider ha uppskattat att vissa vintrar få åka skridskor (jfr Peter Brueghels tavlor).

Som en liten lustighet använder vi ju här i Sverige Söderbloms sommarpsalmsmelodi under alla fyra årstiderna för psalmerna I denna ljuva sommartid, Lär mig du skog att vissna glad, Hur härligt vittna land och sjö samt Likt vårdagssol i morgonglöd. Och det är, tycker jag, inte alls opassande att sjunga Topelius-psalmen på Söderbloms-melodin med alla dess associationer till "rika löv" och "ymnig tid". För tacksamheten är densamma hos Topelius, också i vintertid. Men i Finland sjungs den till en helt annan melodi.

F.ö. använde min fru och jag denna psalm (den första och de två sista stroferna) på vårt bröllop i Backens kyrka 31 december 2001, så dess affektionsvärde är högt för oss åtminstone. Men jag minns från min uppväxt i Luleå hur en äldre man, en Johansson från den laestadianska väckelsen, föreslog psalmen så ofta han kom åt, under årets tre första månader i alla fall, och särskilt i kyndelsmässotid.

Z Topelius:

N Söderblom:

Se kärlet brast och oljan är utgjuten

1. Se, kärlet brast och oljan är utgjuten!
Dess doft uppfyller världens sorgehus.
Din själ, av himmelsk vällukt lent omfluten,
blir saligt lyft ur jordens stoft och grus.

2. Låt kärlet brista, låt dess nardus strömma,
var inte snål, bered din själ till fest!
I fröjdfullt överdåd låt kärlek tömma
sin bästa gärd för själens höge gäst.


Text: Nathan Söderblom 1928 (62 år), v. 1. efter Karl von Gerok 1857 (42 år), bearb v 2 A.H.
Musik: Patrik Vretblad 1938 (62 år), 

Alt. koral "You raise me up" (OBS finns ej i psalmboken!):

En mycket originell psalm, milt sagt. Den konkretaste vi har kring berättelsen om kvinnan som hällde dyrbar nardusolja över Jesus den sista veckan före korsfästelsen. Olja från en alabasterflaska, säkert dyrbar i sej själv, som knäcktes när oljan skulle hällas ut. Jesus uppskattade i motsats till Judas kvinnans kärlekshandling, och sa att hennes gärning skulle berättas tiderna igenom (vilket ju hittills också skett i omkring 2000 år).

Psalmen knyter samman "dået" och "nuet" på ett lyckligt sätt - kärlet brast och vi kan känna doften, men vi ska också själva låta kärlet brista och "dess nardus strömma". Man kan associera till Paulus och "den skatt vi har i lerkärl". Man kan också tänka på en generös livshållning i största allmänhet.

Det är intressant att fundera kring varför psalmen så sällan sjungits, knappast ens när evangelietexten givit direkt anledning till det. Längden är ju inte avskräckande, knappast melodin heller (även om den kan vara svår att hinna lära sej när man bara får sjunga två strofer). Har anslaget ansetts vara alltför underligt? Har teologin kring "själens bästa gärd" ansetts för grumlig och oevangelisk? Har psalmen som helhet ansetts vara för otydlig och svårtolkad? Eller vad är det?

Den överdådiga generositet och "fasteglädje" som psalmen vill uttrycka har i varje fall av flera kommentatorer ansetts kongenial med ärkebiskopen och fredspristagaren Nathan Söderbloms personlighet. Även om det, som hymnologen Emil Liedgren påvisat i "Präster och poeter", inte är han som skrivit psalmens originalversion, utan Karl von Gerok.

När psalmen togs in i 1937 års psalmbok hade den ännu ingen egen melodi. Men året därpå komponerade Patrik Vretblad en passande koral, som togs in i 1939 års koralbok och sedan dess följt psalmen. Den är som sagt inte svår, men den har inte direkt givit psalmen något "lyft".

Psalmen upplevdes dock av svenskar i Berlin under Andra världskrigets slutskede som talande rakt in i deras situation. Kyrkoherde Erik Myrgren i Victoriaförsamlingen där berättade följande i ett brev till ärkebiskop Eidem av den 24 mars 1945:

Palmsöndagens nattvardsgång blev en oförglömlig upplevelse för de deltagande. På grund av alarm måste gudstjänsten uppskjutas en timme, men när den sedan började, fanns knappast en ledig ståplats i kyrkan. Och alla böjde de knä vid nattvardsbordet, när inbjudan kom. Jag tror vi voro medvetna om alla, att här skedde något stort. Tillredelsepsalmens ord: "Se, kärlet brast och oljan är utgjuten, dess doft uppfyller världens sorgehus. Din själ, av himmelsk vällukt lent omfluten, blir saligt lyft ur jordens stoft och grus" fick sin levande och gripande illustration i den stunden. 

(Cit. efter S Ekdahl (red): Svenska Victoriaförsamlingen Berlin 1903-2003, s. 225)

K von Gerok:

N Söderblom:

I denna ljuva sommartid

Alt. dalakoral från Malung (finns ej i psalmboken): 



Jfr även Land Lars Erssons melodi till SvPs622, som i leksandstrakten sjungits just till "I denna ljuva".

Alt. Anders Öhrwalls koral (finns ej i psalmboken):




1. I denna ljuva sommartid,
gå ut, min själ, och gläd dej vid
den store Gudens gåvor.
Se, hur i prydning jorden står,
se, hur för dej och mej hon får
så underbara håvor.

2. Av rika löv är grenen full
och jorden täckt sin svarta mull
med sköna gröna kläder.
De fagra blommors myckenhet
med större prakt och härlighet
än Salomos dig gläder.

3. Oss åkern bådar ymnig tid
och ung och gammal gläds därvid
och bör Guds mildhet prisa
som vill i överdådigt mått
oss människor så mycket gott
var dag och stund bevisa.

4. Låt, Jesus, mej nu i ditt hägn,
alltjämt av nådens milda regn
bevattnad, stå i blomma.
Din kärleks sol upplive så
min själ, att Andens frukter må
av hennes värme komma.

5. Behåll mej till ditt paradis,
och låt mej på de trognas vis
i dina gårdar grönska.
Låt mej få tjäna dej allen'
i trohet sann, i kärlek ren,
så vill jag mer ej önska.

Text: Paul Gerhardt 1653 (46 år) "Geh aus, mein Herz, und suche Freud", sv. övers. Joachim von Duben d.ä. 1725 (54 år), Christoffer Olofsson Angeldorff 1855 (47 år), Britt G Hallqvist 1980 (66 år)

Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år), alt. dalakoral från Malung (upptecknad efter Knekt Lydia Eriksson (1900-1976) i Idbäck av Anders Bond 1974 och känd känd via Anders Nyberg), alt. mel. av Anders Öhrwall,

Detta är tillsammans med Den blomstertid och En vänlig grönska vår mest kända och sjungna sommarpsalm, vars två första strofer fortfarande (2011) ofta sjungs vid skolavslutningar o dyl. Den är 40 år äldre än Den blomstertid, och översattes till svenska för nästan 300 år sedan, men slog inte riktigt igenom i vårt land förrän den genommusikaliske ärkebiskop Nathan Söderblom vid 50 års ålder gav den en lika melodisk som lättsjungen koral.

I Tyskland sjungs den lika glatt på en helt annan melodi, med repris på strofens slutrad:

Psalmen trycktes första gången på svenska år 1725 i samlingen Uthwalde Andelige Sånger, och i något bearbetad form i Angeldorffs svenska översättning av Johann Arndts En Sann Christendom 1855, som avslutning på Fjärde bokens kapitel 3, som handlar om Guds verk den tredje skapelsedagen. Angeldorffs psalmtext bearbetades ytterligare för 1911 års Förslag till reviderad psalmbok.

Psalmens första del är storslagen naturlyrik, en sommarskildring utan sin like i våra psalmböcker (jfr dock Psaltaren 104). Dess andra del vänder blickarna mot himmelen och dess härlighet, inte för att förta sommarbilderna dess glans, utan för att fråga sej hur skönt det inte ska vara hemma hos Gud när det är så vackert "redan här". Jämför betraktelsesättet med Wallins retoriska fråga i psalmen Var är den vän:

Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!

Eller Josephsons fråga i psalmen O vad världen nu är skön:

Är vår jord så rik på fröjd,
o, hur blir då himlens höjd!

Och den avslutande delen av Gerhardts långa sommarpsalm - i originalet hela 15 strofer! - är en bön om att redan här få växa till i tro, hopp och kärlek, och att sedan få grönska och blomma hos Gud för evigt.

Paul Gerhardt:

Nathan Söderblom: