Min födelsedag

LOVSÅNG UPPÅ SIN FÖDELSEDAG

1. Min födelsedag
förtjänar, att jag
ett tacksamhetsljud
till himmelen sänder,
att prisa min Gud,
som skapat mej väl,
att jag av hans händer
fått lemmar och själ.

2. Av Skaparen byggd
i moderlivs skygd
jag omsluten låg,
med öron som hörde,
fast intet jag såg.
Min boning var trång,
jag stundom mig rörde,
att slippa mitt tvång.

3. Vid tidens förlopp
gick portarna opp,
Gud förde mej ut,
på trängsel och mörker
var lyckligen slut.
Då skådade jag
folk, byar och kyrkor
vid himmelens dag.


4. Och om jag ej mer
min födselsdag ser,
ske, Gud, som du vill!
Jag i mina tankar
hör himmelen till.
Bered mej i tid
att lyfta mitt ankar
och fara i frid.  

Text: Olof Kolmodin 1742 (52 år), ngt bearb.

Musik: "Förblindade värld"'

O Kolmodin:

Jag vet inte vad som ska möta

1. Jag vet inte vad som ska möta
mej under ett kommande år.
Gud hängt för mitt öga en slöja,
vars flik jag ej lyfta förmår.

2. Jag ser ej en handsbredd framför mej,
men vet att min Fader är här,
och fram över brusande vågor
det bävande barnet han bär.

3. Jag därför ej ängsligt vill fråga,
som otron så gärna ju gör:
jag undrar vad året som kommer
av nöd eller lust till mej för?

4. För mej är det nog, att min Fader
vet utväg för det och för det
och känner den ofarna stigen
- och vad jag ej vet, se, han vet! 

Text: Lina Sandell, bearb.
Musik: Tysk folkmelodi

Se, Kristus är densamme

1. Se, Kristus är densamme,
vad än förvandlas här!
Guds barn, snart är du framme,
den tanken ljuvlig är.
Är dagen lång, den skrider,
du närmar dig ditt hem
och flyttar glad omsider
in i Jerusalem.

2. Hur ljuvt att där få vakna
som barn i Faderns hus!
Där slipper du att sakna
en kännbar frid och ljus.
Hur skönt att se och smaka
hur ljuvlig Herren är!
Det bästa är att vara
hos Gud, vår Fader kär.

3. Och Gud är angelägen
att få oss hem, min vän!
Bygg ingen borg vid vägen,
du har ej långt igen.
Kanske till ringa nytta
du har så bråttom här,
du skall ju ändå flytta,
du blott en främling är.

4. Må åren gärna flykta,
om Jesus är min vän!
Hans ord det är min lykta,
som lyst och lyser än.
Och han vill oss bevara,
omhägna med sin nåd;
fastän vi står i fara,
så vet han alltid råd.

Text: Anders Nilsson, 1892, 1895 (43, 46 år)
Musik: Gottlob Lachenmann 1913