Omvändelse

390 FÖR DIG, MIN GUD, JAG KLAGAR / min brist och skröplighet, / som visas alla dagar, / dagar. / Mig stärk, du som allting vet!
2. O värld, som oss bedårar, / du är så underlig. / Nu fäller jag många tårar, / tårar, / du fört mig på villostig.
3. Nu överger jag dem alla / och världens falska list. / Jag vill mig till Jesus hålla, / hålla. / Han hjälper mig från min brist.
4. Allt det mig Gud vill unna, / ej någon förmena kan. / Mitt hopp i alla stunder, / stunder, / står till min Frälserman.
5. Bistå mig, helge Ande! / Och var oss alla blid, / att vi i tron må stånda, / stånda, / och glädjas till evig tid.
6. O du som synd förlåter, / du helga Treenighet, / tag mig till nåder åter, / åter, / och giv mig en evig fred.
7. När än man vill besinna / vad synden med sig för, / kan man ej annat förnimma, / förnimma, / än sorg som aldrig dör.
8. Den stund då vi var bundna / med syndens hårda band, / har Kristus den övervunnit, / vunnit, / allt med sin mäktiga hand.
9. Rättfärdighet, frid och frihet, / det kommer av Jesus Krist, / som oss allt gott nu giver, / giver. / Det tror jag först och sist.
10. I Gud står all vår glädje, / han är vår salighet. / Så låt oss honom tillbedja, / tillbedja, / och ära i evighet!
Text: Lars Persson (Laurentius Petri), bearb. A.H. 2008 Musik: Ur 1697 års koralbok

391 I LAMMETS BLOD, DET UNDERBARA BLOD / som gav mej liv då jag vid korset stod, / där fann jag tröst i all min sorg och nöd, / min trygga grund i både liv och död.
2. Då jag fick se att jag förlorad var, / en fattig själ som ingen utväg har, / då fick jag se det blod som för mej rann / och läkedom för själens smärta fann.
3. Då lades i min mun den nya sång / som följer mej på vandringen så lång, / en sång om honom som har löst sin brud / och öppnat vägen för oss hem till Gud.
4. Och när min synd blir mäktig i mej än, / jag flyr till nådastolen strax igen, / för har jag daglig synd och hemlig brist / så gäller blodet mer, det gör det visst.
5. Och går det smått, ja, stundom rent på tvärs, / jag nynnar ändå på min kära vers / om Lammets blod och om hans djupa sår. / Med denna sång jag genom döden går.
Text: Jens Marius Giverholt 1874 (26 år), A.H. 2008 Musik: Folkmelodi

392 JAG IRRADE LÄNGE ÄN HIT OCH ÄN DIT / och sökte en väg till Guds himmel, / och sökte väl stundom med allvar och flit / i människomeningars vimmel. / Jag sökte dock inte i ordet, och se, / hur kunde jag då finna bot för mitt ve, / hur kunde jag då finna vägen?
2. Min redliga bättring, min tro och mitt hopp, /min ånger, min bön och min lydnad, / se där vilka trappsteg jag timrade opp, / se där var jag sökte min prydnad! / Men aldrig den lydnaden provet dock höll / och sten efter sten från den byggnaden föll, / den blev ingen brygga till himlen.
3. Och under allt detta stod Jesus så huld / och ropade till mig så trägen: / "Se, jag har betalt din omätliga skuld, / jag ensam, jag ensam är vägen! / Jag, jag har förvärvat och återlöst dej, / säg, vill du ej låta dej nöja med mej, / den nya, den levande vägen?"
4. Den vägen mej syntes i början för lätt, / som många den ännu vill kalla. / Men när man försökt alla övriga sätt / och kommit till korta på alla, / då måste man slutligen finna sig i / att endast i Jesus ha frälsning och frid / och blott genom honom bli salig.
Text: Lina Sandell 1863 (31 år), ngt bearb. Musik: Göran Stenlund

393 JAG TÄNKTE DÅ JAG LEVDE I VÄRLDEN UTAN GUD, / att skulle jag bli kristen, tog all min glädje slut. / Men mera fel, det hade jag aldrig någonsin, //: nu är jag glad som aldrig förr, för nu är Jesus min ://
2. Jag hörde röster säga: du är ju än för ung, / och skulle du bli kristen, blir dagen grå och tung. / Men sedan Jesus gjorde mej helt och fullt till sin, //: är livet rikt som aldrig förr, för nu är Jesus min ://
3. Jag tänkte att jag aldrig mer vänner kunde få, / när jag med bönefolket på möten skulle gå. / Men var jag än nu reser i världen ut och in //: jag finner vänner fler än förr, för nu är Jesus min ://
4. Jag hörde Satan säga när Gud blev mej för stark: / Din hycklare, du är ju så ond och genomfalsk. / Men falskare än Satan är aldrig någonting, //: jag avskyr honom mer än förr, för nu är Jesus min ://
5. Nog får jag ofta märka att Satans hat är stort, / men aldrig gör han ogjort vad Herren Jesus gjort. / Och stör han mej, jag säger: "I Jesu namn, försvinn!" //: Som aldrig förr han måste fly, för nu är Jesus min ://
6. Ja, det är stort att leva med denna hjärtesång, / och livets väg, den smala, ska aldrig bli för trång. / En dag så är jag framme och går i himlen in, //: då sjunger jag som aldrig förr: Tack Jesus, du är min! ://
Text: Matias Orheim 1905 (23 år), övers. A.H. 1991, 2008

394 O DU SOM ALLA HJÄRTAN SER / och alla hjärtan döma skall, / Allsmäktige, vi faller ner / i stoftet vid din fotapall. / Här samlas medellös och rik, / här hög och låg ej skiljas vill, / den ene är den andre lik: / oss namnet syndare hör till.
2. Ack, fjärran gångna från det liv / som är i dig, vi länge gått / med jordens sorg och tidsfördriv / och glömt för dem vår himlalott. / Ja, vi har övergivit dig / i tankar, tal, begär och värv / och hastat på de dårars stig / med stora steg till vårt fördärv.
3. Vi vill nu ej med fagert sken / oss värja mot din stränga rätt, / ty inför dig är ingen ren, / din lag vi alla överträtt. / Nej, vi vill hellre med varann / åkalla din barmhärtighet / och tro på den som skyla kan / vår brist med sin rättfärdighet.
4. Lyft upp vår själ ur jordens mull, / vårt hjärtas uppsåt styrk och stöd / att akta godhet mer än guld /och rädas mer för synd än nöd. / Låt ära växa i vårt land, / låt frid och rätt där sammanbo / och trohet räcka godhet hand, / till enskilt väl och allmän ro.
5. Ja, gör oss, Herre, till ett folk / med fromhet vist, med vishet fritt, / där varje röst är hjärtats tolk / och varje hjärta, Gud, är ditt, / ett folk som glatt beflitar sig / att villigt göra det du bjöd / och så på dig förlitar sig / i väl och ve, i liv och död.
Text: Johan Olof Wallin 1818 (39 år), ngt bearb. A.H. 2008 Musik: G Weissel ("Gör porten hög")

395 VART FLYR JAG FÖR GUD OCH HANS EVIGA LAG? / Den drabbar mig nära och fjärran. / Hur skall jag på domens förfärliga dag / väl kunna bestå inför Herran? / Gud vare mig syndare nådig.
2. Jag bävar då jag uppåt himmelen ser: / där står mina synder beskrivna. / Och kastar till jorden jag ögonen ner: / där är mina synder bedrivna. / Gud vare mig syndare nådig.
3. Vart skall jag mig vända, vart finner jag tröst / i denna min jämmer och smärta? / Förskräckt jag av ångest mig slår för det bröst / som hyser mitt syndiga hjärta. / Gud vare mig syndare nådig.
4. O Gud, mig ej bort från ditt ansikte driv / och tag ej ifrån mig din Ande! / Din frid mitt oroliga samvete giv, / med tröst mina tårar du blande. / Gud vare mig syndare nådig.
5. O Jesus, det blodet som talar så milt, / ditt blod som från korset flöt neder, / giv att det på mig ej må bliva förspillt. / På dig jag förtröstar och beder: / Gud vare mig syndare nådig.
Text: Olof Kolmodin 1734 (44 år), Chr. Dahl 1807, F M Franzén 1814