1. Min Gud, när jag betänker
vad du har gjort för mej,
vad nåd du städs mej skänker,
jag får ju allt av dej,
då blir jag hjärtligt glader,
då lockas lovet fram:
jag tackar dej, min Fader,
jag tackar dej, Guds Lamm.
2. Du döden för mej smakat,
du mina synder bar,
och över mej du vakat
i alla mina dar.
Vad hade av mej blivit
om du ej handlat så,
om du ej nåd mej givit
jag måst i döden gå.
3. Nu är jag redan salig
och går till himmelen.
Jag njuter fröjd otalig
i Gud, min bäste vän.
Han själv skall mej bevara,
hans nåd är alltid ny,
och hotar någon fara
till honom får jag fly.
4. O, skulle jag då sörja
som har en sådan Gud?
Nej, hellre må jag börja
att höja lovets ljud.
Ja, Herren vill jag prisa:
hans nåd och trofasthet
skall bli min nya visa
uti all evighet.
Text: Nils Frykman 1876 (34 år), ngt bearb.
Musik: Ur Hemlandssånger 1877
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar