1. Kristus lever! Underbara ord,
som förvandlar tungt och sorgset mod.
Väl är mörkret stort här på vår jord,
men se, Kristus lever!
2. Kristus lever, trogne Frälsaren,
som på jorden var de svagas vän;
samma milda hjärta har han än.
Herren Kristus lever!
3. Han har kämpat, segern vunnen är
över satan och all mörkrets här.
Dödens välde övervunnet är.
Herren Kristus lever!
4. Han är livet, vi ock leva får.
Om än genom dödens flod vi går,
skall det bli vår segersång ändå:
Herren Kristus lever.
var nu inte längre världens träl!
Du är löst och allt kan nu bli väl:
Herren Kristus lever!
Text: Selma Sundelius-Lagerström 1884 (25 år), ngt bearb. (v. 1-4 = SvPs 152)
Musik: Lowell Mason 1839
Hymnologen Oscar Lövgren berättar någonstans att man för omkring 100 år sedan i frikyrkliga kretsar hade ett uttryck: "Är någon glad, må han sjunga med Nils Frykman; är någon sorgsen må han bedja med Selma Lagerström." (Jfr Jak. 5:14). Men nog måste man säga att hennes påskpsalm ovan är glad så det räcker!
Både den och hennes allvarligare bönesånger skrevs på 1880-talet, i relativt unga år, innan både hon och hennes make Johannes drabbades av de sinnessjukdomar som i stor utsträckning förmörkade deras återstående liv. Ändå känns det som att hennes påskpsalm är relevant också för hennes 25 år på Vadstena hospital (hon kom ut endast några år före sin död): "Väl är mörkret stort här på vår jord" - o ja, sannerligen inte bara på hospitalen! - "men se: Kristus lever!"
Han som var och är de svagas vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar