Vår Gud är oss en väldig borg

1. Vår Gud är oss en väldig borg,
han är vårt vapen trygga.
På honom i all nöd och sorg
vårt hopp vi nu vill bygga.
Mörkrets furste stiger ned,
hotande och vred,
han rustar sej förvisst
med våld och argan list.
Likväl vi mer ej fruktar.

2. Vår egen kraft ej hjälpa kan,
vi vore snart förströdda.
Men med oss står den rätte man,
vi står, av honom stödda.
Frågar du vad namn han bär?
Jesus Krist det är!
Han är den Herren Gud
som, klädd i segerskrud,
sin tron för evigt grundat.

3. Och vore världen än så stor
och full av mörkrets härar,
dock, när ibland oss Herren bor,
alls intet oss förfärar.
Världens furste är ju dömd
och hans kraft är tömd.
Han på ett huvudhår
oss skada ej förmår.
Ett ord kan honom fälla.

4. Guds ord och löfte skall bestå,
det oss till frälsning blivit.
I kampen vill han med oss gå,
sin Ande han oss givit.
Därför är vi väl till mods,
fast vi vågar gods
och ära, liv och allt:
ske blott som Gud befallt.
Guds rike vi behåller.

Text: Martin Luther 1528 (45 år) "Ein´ feste Burg ist unser Gott", fritt efter Koras söner (Psalt. 46), sv. övers. Olaus Petri (?) 1536, J O Wallin 1816, bearb. A.H.  Jfr SvPs1986 nr 237, liksom även SvPs 1986 nr 477. För en text i närmare anslutning till versionen före 1819, se 1986 års finlandssvenska psalmbok nr 154.

Musik: M Luther 1529, här i svensk utjämnad form. För studium av koralens originalform, se hans handskrift nedan (jfr SvPs nr 477 och finl.sv. psb 154):

Alt. koral från Gnarp, Hälsingland, är upptecknad efter "Velanes Anna" av Pelle Schnell omkring 1875. Här återgiven efter Folkliga koraler sammanställda av Anders Lindström och Gunnar Ternehag (Verbum 1985).

Denna psalm är något av den lutherska reformationens "Höga Visa" (kanske dock även Var man må nu väl glädja sig kan göra anspråk på den titeln). Reformatorn Martin Luther kom inte igång med sitt diktande förrän i 40-årsåldern (ungefär samtidigt med att den gamle augustinermunken bildade familj med en nunna!), men då slog hans produktion å andra sidan alla tidigare rekord. Ofta skapade han både text och musik till de sånger han skrev.

Man kan säga att Luther versifierade både kyrkoårets stora högtider och dogmatikens huvudstycken - hans psalmer är något av både "sångpostilla" och "sångkatekes". Just "Vår Gud är oss en väldig borg" hör dock inte hemma i någondera kategorin, utan till den under reformationstiden och senare mycket vanliga genren "omdiktningar av psaltarpsalmerna". Förebilden för denna psalm är Psaltaren 46 av "Koras söner", samma psalm som i 2003 års evangeliebok knöts till Annandag Jul och året därpå fick en kuslig aktualitet när tsunamikatastrofen i Sydostasien drabbade så många.

Det var också den psaltarpsalmen som president Barack Obama i USA läste på 10-årsdagen av 11-septemberattackerna:


En liknande funktion har psalmen fyllt (i Sverige då oftast i Luthers version) även i gångna kristider, företrädesvis krigstider (den sjöngs flitigt så sent som under Andra världskriget). Men de krigiska referenserna och de lätt eller grovt nationalistiska sammanhang psalmen sjungits i har så småningom gjort psalmen alltmer osjungen (utom i medvetet "lutherska" kretsar). Att psalmen 1986 kom med i den ekumeniska psalmboksdelen, så att t.o.m. romersk-katolska församlingar förväntades sjunga den, har inte hjälpt. Till den minskade frekvensen bidrar troligen också det föråldrade språket, som i det här fallet inte förknippas med myspys i julottor o. dyl. (vilket brukar ursäkta mycket). Det är faktiskt svårt att förstå varför man 1986 inte tog chansen att med små medel fräscha upp reformationens kardinalpsalm - Olov Hartman gjorde visserligen en fri nyöversättning/omdiktning att brukas på (jo!) Annandag Jul, men den uppfattas nog mer som en Hartman-psalm än en Luther-dito (se SvPs nr 477: "Vårt fäste i all nöd är Gud").

Eftersom melodierna från kung Davids tid gått förlorade, och de verstekniska idealen förändrats sedan dess, har den kristna kyrkan i alla tider skapat egna lösningar för att kunna sjunga "Bibelns egen psalmbok". Det vanliga var länge tidegärdens lite entoniga "sjungläsning", men under 1500- och 1600-talet blev det mycket vanligt att helt arbeta om psaltarpsalmerna i enlighet med tidens rim och meter - ofta, som här i Luthers psalm, också med ett ganska fritt förhållningssätt till ursprungstextens sakframställning, som i nytestamentlig anda frimodigt tolkades "kristologiskt" (alltså som syftande på Jesus som Kristus, den väntade Messias).

Även en återklang från Uppenbarelseboken 12:9-12 kan märkas, åtminstone i den svenska översättningen; särskilt i rader som "Mörkrets furste stiger ned / hotande och vred". Överhuvudtaget har naturens uppror och hedningarnas larm i korasönernas psaltarpsalm blivit till onda andars spel i Luthers psalm - huruvida det ska betraktas som mer "förandligat" eller som mer "primitivt" beror nog på bedömarens egen livssyn och världsbild.

Oscar Lövgren skriver: "Författaren har lagt in hela reformationens kampsituation just vid tidpunkten för psalmens tillkomst. Ein feste Burg ist unser Gott trycktes så vitt man nu vet för första gången 1529 i Geistliche Lieder. Av allt att döma tillkom den dock ett par år tidigare. Två omständigheter tycks ha utlöst den. Luther var under senare delen av 1520-talet sysselsatt med att översätta Psaltaren till tyska. Vidare berördes han mycket starkt av meddelandet om att en av hans anhängare i Österrike, den fromme Leonard Kaiser, bränts på bål den 15.8.1527. Och Luther var beredd på att det kunde gå likadant med honom. Han skrev också i ett brev 1.11: 'Det pågår i världen en skräckfylld kamp, och den är ytterst hård. Men Kristus söker leda oss till rätta. Den enda tröst vi har att ställa upp mot djävulens raseri är detta, att vi har Guds ord, vilket uppehåller trogna själar, också när livet förloras. Därför anbefaller vi åt bröderna och dig själv, att ni må bedja för oss, så att vi tappert fördrar Guds hand och övervinner satans makt och list, vare sig det skall ske genom död eller liv. [---] Här måste man särskilt komma ihåg att Luther gifte sig med sin Käthe 1525 och var 1527 relativt nygift samt hade en liten son." (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 403f).

Redan 1536 trycktes psalmen på svenska i Swenske songer eller wijsor. Ganska oförändrad togs den sedan in i 1695 års psalmbok, medan Johan Olof Wallin gjorde en nyöversättning för 1819 års psalmbok, där han förhöll sej ganska fri även mot metern och melodin. Och det är alltså Wallins version som fortfarande står i psalmboken. I Finland används däremot en version som nära ansluter sej till den äldre svenska versionen före 1819.

Melodin är Luthers egen, med eller utan upptagande av tyska folkvisemotiv (sådant inflytande kan man ju alltid tycka sej spåra).

M Luther: