Det var nittionio gömda väl

1. Det var nittionio gömda väl 
i Guds trygga fårahus, 
men ett gick bort, nästan frös ihjäl 
långt bort ifrån liv och ljus, 
långt borta i marken vild och hård, 
//: långt bort ifrån herdens milda vård :// 

2. "Du har nittionio hemma här, 
Herre, är det inte nog?" 
"Nej detta får", sade herden kär, 
"långt bort ut i öknen drog, 
och vore än vägen brant och svår, 
//: jag söker i öknen upp mitt får" :// 

3. Men hur djup var den flod, där Herren gick,
och hur mörk den natten var, 
då vilsna fåret han återfick, 
ej någon förnummit har. 
Dess rop mitt i öknen hörde han 
//: och sargat och döende han det fann :// 

4. "Hur blev vägen färgad så röd av blod 
uppåt bergen, Herre kär?" 
"Det göts av herden, som sökte god 
ett får som gått vilse där." 
"Hur sargades då din hand, så säg?" 
//: "Av törnena vid den mörka väg." :// 

5. Och från berg och från dal mot himlens höjd 
nu ett rop av jubel går: 
"Här måste firas med lust och fröjd,
jag fann ju mitt vilsna får!" 
Och änglarnas sång ger återljud: 
//: "O fröjdas - en själ är förd till Gud!" ://

Text: Elizabeth Cecilia Douglas Clephane 1867 (37 år)
Musik: Ira David Sankey