Vi stängde alla dörrar

1. Vi stängde alla dörrar
och fönsterluckor med,
låg vakna hela natten,
ryckte till vid varje steg,
i sorg och hopplös saknad,
med kvävda ångestrop,
i skräck för att soldater
skulle ta oss allihop.

2. Och just vid soluppgången
jag hörde någonting.
Nån bultade på porten
och ville komma in.
Jag skyndade till fönstret
och väntade mej se
en trupp med svärd och facklor
som skulle ta oss med.

3. Men det var bara Maria,
så jag gick och öppnade.
Johannes stod bredvid mej
när hon sa vad hon fått se.
Hon sa att han var flyttad
och lagd - ja, Gud vet var,
att stenen hade vältrats bort
och ingen kropp fanns kvar.

4. Vi sprang mot örtagården
i var sin högsta takt.
Johannes kom först till graven,
det var som Maria sagt.
Den svepning som låg stelnad
var ett tomt men orört skal.
Hur fick dom då ut kroppen,
dom som var här och stal?

5. Nåt konstigt hade hänt här,
jag visste inte vad.
"Ett under!" sa Johannes,
men jag var inte glad.
Fantasi och spekulationer,
för mej var det inte nog,
för jag såg hur han blev korsfäst
och sedan hur han dog.

6. Tillbaka i vårt hus igen
kröp skuld och ångest fram.
Allt stort och fint jag lovat
blev bara mera skam.
För när det kom till kritan
förneka´ jag och svor,
så även om han levde nu
blev misstron alltför stor.

7. Men plötsligt fylldes luften
av en doft av välkänd sort.
Ett ljus som spred sej överallt
drev alla skuggor bort.
Jesus stod framför mej
med varm och öppen famn!
Och jag sjönk ner på mina knän
och ropade hans namn.

8. Han reste mej på fötter,
då mötte jag hans blick.
Hans kärlek mot mej lyste,
hans liv och ljus jag fick.
Ja, efter skuld, förvirring,
nu lättnaden tog vid
och varje rädsla som jag haft
förbyttes nu i frid.

//: HAN ÄR VID LIV,
HAN ÄR VID LIV,
HAN ÄR VID LIV,
JAG ÄR FÖRLÅTEN!
HIMLENS PORTAR ÖPPNA STÅR ://