265 ACK KÄRA, SÅ SÄG MEJ, HUR KOM DU SÅ VÄL / igenom de portarna klara, / då ej någon oren och syndsmittad själ / kan våga sej genom dem fara? / Du var ju av syndares släkte.
2. "På nåden jag levde, på nåden jag dog, / av nåd kom jag in i den staden. / Se, detta är skälet och orsaken nog / till att jag står med i den raden / som sjunger Halleluja evigt."
3. Ja, lycklig var du som på nåden alltid / i livet och döden har dristat. / Ty där, bara där har en syndare frid, / som all sin berömmelse mistat. / Så tacka då evigt för nåden!
Text: Ur Sions Nya Sånger (1700-talet) Musik: Oscar Ahnfelt ("Var är du, var är du?")
266 I HIMMELEN, I HIMMELEN, / där Herren Gud själv bor, / hur härlig bliver sällheten, / hur outsägligt stor! / Där ansikte mot ansikte / jag evigt, evigt Gud får se, / se Herren Sebaot.
2. I himmelen, i himmelen, / vad klarhet, hög och ren! / Ej själva solen liknar den / uti sitt middagssken. / Den sol som aldrig nedergår / och evigt oförmörkad står / är Herren Sebaot.
3. I himmelen, i himmelen, / vad sälla utan tal! / Av änglarna och helgonen / vad glans i ärans sal. / Min själ skall bliva dessa lik, / av evighetens skatter rik, / hos Herren Sebaot.
4. I himmelen, i himmelen / man inga tårar ser. / Ej döden, ej förgängelsen / där skola härja mer. / Där skänkes fröjd och härlighet / och frid och oförgänglighet / av Herren Sebaot.
5. I himmelen, i himmelen / en sällhet du berett, / som intet öra hörde än / och intet öga sett, / ej njuten av ett dödligt bröst, / ej sjungen av en dödligs röst, / o Herre Sebaot.
6. I himmelen, i himmelen / själv alla väsens Far / med Sonen och Hugsvalaren / en evig boning har. / Ett trefalt helig sjunges där, / då himlaskaran offer bär / för Herren Sebaot.
*7. O Fader, Son och Ande, dig / ske evigt lov och pris. / Ack, öppna ock en gång för mig / din himmels paradis. / Ja, när jag fast i tron består, / jag av din hand min krona får, / o Herre Sebaot.
Text: L Laurinus 1620, 1651, J Åström 1815, 1816 Musik: svensk 1693
267 VEM ÄR DEN STORA SKARAN DÄR, / med palm i hand? / Var hjässa segerkrona bär / på evighetens strand.
2. I rena, vita kläders glans / den står för Gud / med oförgänglig bröllopskrans / liksom en smyckad brud.
3. Den skaran kom från livets strid, / från tidens nöd. / Dess väg har gått till himlens frid / igenom salig död.
4. Ett tecken på var panna klart / du flamma ser. / Förr var det dolt, nu uppenbart, / vad glans åt dem det ger!
5. En gång som främlingar de gått / i ökenland. / De livets smärtor smaka fått / och bränts av solens brand.
6. Från syndens väg de vikit av / till Lammets spår. / Sitt kors de burit till sin grav, / det var en vandring svår.
7. Nu är den slutad. Inför Gud / de står med fröjd / och höjer segersångens ljud / i ljusa himlens höjd.
8. Bland änglar de kring tronen står / inför sin Gud / och gyllne harpors strängar slår / till nya sångens ljud.
9. Och detas jubel slut ej tar / till evig tid. / De är nu hos sin Gud, sin Far, / i salighet och frid. Text: G G Lewenhaupt 1855 (64 år) Musik: G G Lewenhaupt 1862 (71 år)
268 VEM ÄR SKARAN, SOM SYNS GLIMMA / uti livets morgontimma / uppå Sions sälla höjd? / Det är Lammets förstlingsskara, / som från jordens nöd och fara / går till himmelrikets fröjd.
2. Trogen genom jordens öden / här hon följde in i döden / Lammets blodbestänkta spår. / Nu hon får i himlen stanna, / Faderns namn på varje panna / uti evig klarhet står.
3. O vad strålglans, o vad toner / brusa ned från himlens troner / över bergets ljusa kam! / Harpor klinga, orglar brusa, / sånger dåna, vingar susa / kring det heliga Guds Lamm.
4. Vad är det för sång, som brusar / likt en flod och sinnet tjusar / med de helga toners fröjd? / O det är den nya sången, / som, ur frälsta hjärtan gången, / fyller alla himlars höjd.
5. Herre, lös och stäm min tunga, / att ock jag må kunna sjunga / i förklaring denna sång. / Giv min själ den vita dräkten, / då den stora morgonväkten / bryter fram i glans en gång.
Text: Carl Boberg 1884 (25 år) Musik: A Sandborg-Westerberg 1884, ngt bearb.
269 VÄLSIGNADE ALLA NI KÄRA / som vilar från världens strid! / Nu prisar ni Frälsarens ära / med änglar till evig tid. / För er är det jordiska tvånget / i frihet och jubel förbytt. / Se, nu är det gamla förgånget / och allting har blivit nytt.
2. All oro och klagan försvunnit / vid himmelska toners ljud. / Det längtande hjärtat har funnit / sin saliga vila i Gud. / Ert huvud för honom ni böjer, / vars välde ej gränser vet. / För honom och Lammet ni höjer / er lovsång i evighet.
3. Nu pryds ni med livets krona, / med pärlor och ädelsten, / och blodet som allt kan sona / har tvättat er mantel ren. / Ni kom ifrån strider och möda / och nådde er himmelska hamn. / Ni lever, ni är inte döda! / Pris vare vår Frälsares namn!
4. Välsigna du, Herre, de kära / som vilar från världens brus / och alltid får vara dig nära / och skåda ditt anletes ljus. / Åt dig vill vi helt oss befalla / i dag och i all vår tid, / till dess även oss du vill kalla / till dig i din eviga frid.
Text: Alfons Takolander 1924 (49 år), bearb. Musik: Svensk folkmelodi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar