Guds kyrka och församling

83 DITT ORD, O JESUS, SKALL BESTÅ, / ditt rike kan ej falla. / Hur vilt än otron rasa må /och syndens vågor svalla, / du har ändå för evig tid / i full rättfärdighet och frid / ett härligt rike grundat! /
2. Visst kan det synas, Herre kär, / som skulle det gå under, / visst stormar det än här, än där, / som bävade dess grunder. / Men nej, det endast verkar så / - ditt rike står och skall bestå / när jord och himmel faller.
3. Om moln och töcken samlas här / omkring din tron, vad mera?/ Rättfärdighet dess fäste är, / och du, du skall regera / från evighet till evighet, / då andra rikens härlighet / om några år försvinner.
4. Det segra skall, ditt korsbanér, / trots alla mörkrets makter, / och samla folken fler och fler / från jordens skilda trakter, / på det ditt namn må bliva stort, / liksom ditt lov, från ort till ort, / allt intill världens ände.
5. Ditt helga rike är dock ej / av denna världen, Herre, / och aktas ej av världen, nej, / den ser det ej, dessvärre. / Den ser de kristnas skröplighet / men aldrig deras härlighet / och deras konungs ära.
*6. Pris vare dig, o Jesus kär, / du Konung utan like, / att jag, så arm och svag jag är, / fått syn på detta rike, / att jag får, evigt glad och fri, / som präst och kungabarn däri, / om dina under sjunga!
Text: Lina Sandell 1863, 1867 (31,35 år), ngt bearb. A.H. 2008 Musik: O Ahnfelt 1861 (48 år)

84 EN FADER OSS FÖRENAR, / en herde och en fårahjord, / ett dop som alla renar, / ett frälsningens och livets ord, / en röst från tusen munnar, / en själ i allas röst, / ett bud som frid förkunnar, / en tro med evig tröst, / en kärlek och en längtan / och samma mål till sist: / ett slut på allas trängtan, / ett liv i Herren Jesus Krist.
2. Så går vi med varandra / i bön och hopp vår pilgrimsgång / och sjunger där vi vandrar / det frälsta Sions segersång. / I mörker och i fara, / i trångmål och i nöd / trygg skådar Jesu skara / mot evig morgons glöd. / Från kors, från grav vi ilar/ med saligt lov och pris / till evig sabbatsvila / i Guds, vår Herres, paradis.
Text: B S Ingemann 1843 (54 år), Edvard Evers 1902 (49 år) Musik: 1400-talet H Kugelmann

85 HERRE JESUS, NÄR DU SADE: / "ett nytt bud jag ger åt er", / för din kärleks blick du hade / alla, som dej Fadern ger. / "Visa kärlek er inbördes, / så som er jag älskat har." / Så de ljuva orden hördes, / då du all vår börda bar.
2. Och du gav med tron besinning / av de djupa ord du sagt. / Att oss offra blev vår vinning / och att älska blev vår makt. / Ja, ju mer vi då blev svaga, / var du dock den starkhets hand / som oss kunde sammandraga / med fullkomlighetens band.
3. Inga hjärtan var då kalla, / barnslig tro gör kärlek varm, / en lekamen var då alla, / vilande vid Faderns barm. / Alla samma huvud hade, / ingen lem var nog för sej, / ögat ej till handen sade: / "jag behöver inte dej."
4. Ingen självisk makt fick råda, / fjärran var allt köttsligt kiv. / Kärlek övervann dem båda / genom Andens nya liv. / Ingen fråga gjordes stridig / genom partiskhetens krav. / Kärleken var ömsesidig, / allt var nåd som Herren gav.
5. Så det var - men i vårt sinne / finns väl samma endräkt kvar? / Fridens Ande oss påminne / om Guds kyrkas barndomsdar! / Många hjärtan blivit ljumma / för Guds rikes hemlighet. / Nya budet, lagens summa, / Herre, lär oss åter det!
Text: Lina Sandell, ngt bearb.

86 HUR LJUVLIGT, O JESUS, ATT MEDAN VI GÅR / förspridda därute i världen / få äga i Anden gemenskap ändå, / ja, inbördes sällskap på färden / med alla som vandrar till Sion!
2. Dock kommer jag ofta så ofta och klagar för dig: / Hur lämnar du mig så allena? / Ja, bryr du dig nu inte längre om mig? / Vad kan du med detta väl mena? / Jag står ju så ensam, o Herre!
3. Men ordet, det säger att sällskap jag har / med alla Guds trogna på jorden, / att var de än finns här i världen, ja, var, / förspridda i södern och norden, / vi är ändå ett i dig, Herre!
4. Än mera, det säger att sällskap jag har / med hela den jublande skara, / som höjer för tronen sin lovsång så klar / och evigt nu hemma får vara / att sjunga om seger och ära.
5. Det säger än mera: att sällskap jag har / med Fadern och Sonen, vad under! / Att Jesus är evigt densamme han var, / i mörka och ljusare stunder. /O Herre, min tro nu föröka!
Text: Lina Sandell 1864 (32 år), ngt bearb. Musik: Oscar Ahnfelt

87 HUR SALIG ÄR DEN LILLA FLOCK, / den gode Herdens hjord, / som trots allt världens hot och pock / dock hör och tror hans ord. / Fast fienden är verksam än, / de äger dock en mäktig vän / och vandrar, ledda av hans hand / hem till hans eget land.
2. Med nya hjärtan vandrar de / i kärlek, tro och hopp. / De tror, fastän de inte ser, / och lyfter blicken opp / från mörker, ovisshet och nöd, / ja, från förgängelse och död, / till landet där all tro, allt hopp / fullbordar snart sitt lopp.
3. Men kärleken, den upphör ej, / ty kärlek evig är / och ej som tron och hoppet, nej, / den slutar aldrig där. / Blott högre, högre stiger den / hos Gud som själv är kärleken. / Att älska blir vår salighet / hos Gud i evighet.
4. Men Jesus, är jag en av dem / som du kan kalla din? / Går jag med dej på vägen hem / och får jag komma in? / Gör nu den saken viss och klar, / för mej, för alla och envar. / Säg, är vi verkligt dina får / som följer dina spår?
5. Bepröva, Herre, hjärtat mitt. / Du, endast du, det kan! / Och låt det evigt vara ditt, / min käre Löftesman! / Du som har löst mej med ditt blod / långt innan jag din nåd förstod, / o lär mej du att älska dej, / jag vet du älskar mej!
6. Och när du frågar sen min själ / om jag nu älskar dej, / jag svarar: du mej känner väl, / du utrannsakar mej, / du vet, att fastän jag är svag / och jämt i kamp mot syndens lag, / jag ville gärna älska dej / som först har älskat mej.
7. Om än ibland med tvekan så / jag svarar dej ännu, / så vet jag till min tröst ändå / att du ej tvekar, du. / Du älskar mej i lust och nöd, / du vän och brudgum vit och röd, / och en gång ska jag älska dej / som du nu älskar mej.
Text: N J Holm 1829 (51 år), övers. för Ahnfelts sånger 1861, bearb. A.H. 2008 Musik: Ur Sionstoner, alt. L M Lindeman

88 LAMMETS FOLK OCH SIONS FRÄNDER, / lilla hop av köpta får, / som till himlens arveländer / uppå törnestigar går, / Salems barn och Guds församling, / lilla skepp och klena hjord, / som i världen är en främling / och ett mål för våld och mord.
2. Du dig skattar dock lycksalig / och ditt öde aldrig tungt. / Frälsaren med nåd otalig / är din sällhets medelpunkt. / Låt ock honom detta vara, / han allena är det värd! / Sedan är det ingen fara / med ditt liv och hädanfärd.
3. Ljuvlig månde nu oss falla / under livets träd vår lott. / Herren är vårt allt i alla, / ja, vårt tempel och vårt slott. / Där har fågeln funnit näste, / skrämda flyktingen sitt fäste, / trötta trälen sabbatstro.
4. Tro och älska, det är saken, /allt på kärlek kommer an. / Kärleken uppfyller lagen, / tron ej annat göra kan. / Den, som tror, skall salig bliva, / den som älskar, livet får. / Gode Jesus, värdes giva / att din kärlek om mig rår!
5. Och på denna helga grunden, / nu med dig, min Gud och man, / göre Anden mig förbunden / och oss alla med varann. / Låt som grenarna i stammen / oss tillsammans trivas väl. / Jesus, låt i alla lammen / bli ett hjärta och en själ!
Text: Anders Carl Rutström 1754 (33 år), ngt bearb A.H. 2007 Musik: Okänd kompositör

89 LJUVT ÄR DET BAND som på jorden redan / i tron förenar Guds barn till ett. / När Kristi kärlek i dem är mäktig, / en syn mer härlig ej världen sett.
2. I kroppen finns det så många lemmar, / en enda kropp är det ju ändå! / Så, kära syskon, besinna detta, / en enda kropp är ju vi också.
3. En är vårt huvud, vår Herre Jesus, / som troget vårdar sin egen kropp. / Så även vi är varandras lemmar / med samma strider, med samma hopp.
4. Hur gott, när handen väl vårdar foten / och båda undviker kiv och gräl, / när alla lider med den som lider / och alla gläds, när för en går väl.
5. Kom, Herre Jesus, och sammanfoga / i nåd och sanning dem som nu bor / i skilda läger, fastän de äger / en Gud och Fader, ett dop, en tro.
6. Slå ner den onde, som oss har söndrat, / bryt ner de skrankor han uppställt har. / Må våra tycken och tankar fara / och Jesus Kristus bli ensam kvar!
Text: Joel Blomqvist Musik: Joel Blomqvist

90 MED GUD OCH HANS VÄNSKAP, hans Ande och ord, / samt bröders gemenskapoch nådenes bord, / de osedda dagar vi möter med tröst, //: oss följer ju Herden ://den trofaste Herden, vi känner hans röst.
2. I stormiga tider, bland töcken och grus, / en skara dock skrider mot himmelens ljus. /Dess hopp och dess härlighet världen ej ser, //: men före går Herren :// men före går Herren med segerns banér.
3. Den molnstod oss höljer och leder vårt tåg, / den klippa oss följer med springkällans våg / är Kristus, hans kärlek och renande blod, //: där lever vårt hjärta :// där fröjdas vårt hjärta, där livas vårt mod.
*4. O Jesus, bliv när oss,bliv när oss alltfort, / och sköt oss och bär oss som alltid du gjort. / Ja, amen, din trohet skall bringa oss fram. //: Lov, pris, tack och ära :// lov, pris, tack och ära, vår Gud och vårt Lamm!
Text: Carl Olof Rosenius 1851 (35 år) Se även "Får satan mig sålla" under rubr. Vaksamhet, kamp, prövning Musik: Oscar Ahnfelt 1851 (38år) - melodin även kallad "Väckelsesveriges Marseljäs"

91 NI KÄRA GUDS BARN, som för himmelen övar, / hur är det med kärleken, om ni er prövar? / Säg, är ni nu ett genom kärlekens band / och brister det bandet ej sönder ibland? / Ack, sedan ni låtit med Gud er försona, / må Herren för söndringens ande er skona / och kärlekens Ande i hjärtana trona!
2. Jerusalem är vår gemensamma moder / och varje dess barn är en syster, en broder. / Vi har ju tillsammans, du skingrade hop, / en Fader, en Ande, en tro och ett dop. / Om vi av Guds kärlek rätt började brinna / så skulle vår köttsliga tvedräkt försvinna / och Kristus, vår Konung, mer rum bland oss finna.
3. Vår förstfödde Broder, han älskar oss alla / och blygs ej, o under! att syskon oss kalla. / Han ser ej på gåvornas olika glans, / han ser blott på ett: om vi verkligt är hans. / Och vi är ju hans för att älska varandra / och ej för att misstro och döma och klandra / de kära Guds barn, som till himlen vill vandra.
4. Nej, syskon i Kristus, till er vi nu ropar: / kom, låt oss stå samman mot fiendens hopar, / ej blygas för Kristus, fast ringa han är / i alla föraktade lemmarna han bär. / Ja, må vi förenas, så gamla som unga, / att barnsligt och glatt med ett hjärta, en tunga / om Jesus, om Jesus vår Frälsare sjunga.
5. O, må vi då söka av innersta hjärta / att älska varandra i glädje och smärta, / förenade blott i den Frälsares tro, / vars död är vårt liv och vars ångest vår ro. / Ja, må vi så leva alltmer till hans ära, / vars höga och heliga namn vi får bära, / och prisa hans nåd både fjärran och nära!
6. Vi går dock till himlen. Där svävar ej tonen / när syskonen samlade står inför tronen / och sjunger till glädje för Gud och hans Krist / och älskar varandra, men då utan brist. / Ack, ljuvliga tanke! Min längtan du väcker, / och redan i hoppet min ande sig sträcker / dit upp, där den eviga morgonen bräcker.
Text: Christian Andreas Bernstein före 1700 (27 år) Musik: Oscar Ahnfelt

92 OM ALLA MINA LEMMAR / var fyllda helt av sång / och hade tusen stämmor / som ljöd på samma gång / och sjöng jag dag och natt - / jag kunde ej gengälda / Guds rikes stora skatt.
2. Jag vill mitt tack frambära, / o store Gud, till dej! / Dej vare lov och ära / för att du kallat mej / och räknat mej bland dem / som trots vad de förbrutit / hos dej har fått sitt hem.
3. Du grundlagt själv din kyrka / ibland oss, Herre kär! / Allt gott du ville verka / i din församling här. / Låt oss då i ditt hus / i trohet mot dej vandra / och följa Ordets ljus.
4. Låt livets källa flyta / med himmelsk nåd och makt / kring hela jordens yta, / till varje folk och trakt. / Låt lyckas Jesu namn, / så vi kan vägen finna / in i din fadersfamn.
5. Vår sång ska dej upphöja, / o Gud, som allt förmår. / Ditt bistånd skall ej dröja, / var än vår vandring går. / När vi nått hem en gång, / skall nya röster höjas / och sjunga Sions sång!
Text: Petter Dass ca 1704 (57 år), Morten Eskesen 1881, övers. A.H. 1992


94 VÄLSIGNA, KÄRE HERRE GUD, VÅR KYRKA! / Ja, uppväck den och ge den liv och styrka! / Din lära alltid i den ren bevara, / föröka dina trogna vittnens skara.
2. Pris dig, att du ej för vår kyrkas brister / förkastat den och att den än ej mister / din omsorg, dina kallelser, din tuktan, / att än den fostrar barnen i din fruktan,
3. att du mig rum i denna kyrka givit / och att du inom den har skänkt mig livet / i helga dopet, i ditt ord, det klara, / och i din nådemåltid underbara.
4. Ja, tack att du på mig så nådigt tänkte / och denna kyrka till ett stöd mig skänkte! / Hjälp att jag henne som en moder vördar /och bär mitt ax till hennes himlaskördar.
5. O läk du hennes skador, dig förbarma! / Låt sanningen gå ut bland mänskor arma. / Uppväck till liv, förjaga säkerheten / och lär oss leva helt för evigheten!
6. Låt alltid klart mitt i vår kyrka skina / din gudom, din uppståndelse, din pina! / Omkring ditt kors, o Jesus, oss förena / och tänd i oss din kärlekslåga rena!
Text: Betty Ehrenborg-Posse, ngt bearb. Musik: Theodor Söderberg

Andra fina sånger om kyrkan som av upphovsrättsliga skäl inte kan publiceras här:GAMMAL ÄR KYRKAN, HERRENS HUS, GUDS KYRKAS LIV ÄR JORDENS STÖRSTA UNDER, HJÄRTAN ENIGT SAMMANSLUTNA