Under tidernas tvång

1. Under tidernas tvång
vill jag sjunga en sång,
fastän synden mej jämt gör besvär.
Men när Gud är min far
ingen bättre det har,
och min Frälsare håller mej kär.

2. Jag är döpt till hans barn
och ur djävulens garn
har han frigjort och frälsat min själ.
Prisad vare hans nåd,
hans gudomliga råd,
som har gjort att nu allting är väl.

3. Jag är fattig och rik,
alla dem är jag lik
som i Kristus har funnit sitt liv.
Genom honom allen´
är jag skuldfri och ren,
trots allt jordlivets buller och kiv.

4. Att ej se och dock tro
ger en underbar ro,
men den konsten är inte så lätt.
Ingen tror på Guds nåd
som har egna förråd
av förtjänster och inbillad rätt.

5. Den som här endast lärt
eget namn hålla kärt,
har ej mycket förstått av Guds råd.
Teori ej förslår,
om praktik jag ej får
av att leva i Frälsarens nåd.

6. Den som känner sej själv
flyr till frälsningens älv,
i Guds Lamm får han hela sin tröst.
Vilken ro givs ej där,
vilken sällhet det är
att få vila vid Frälsarens bröst!

7. Jag är bunden och fri,
kan här bättre ej bli,
men snart flyttar jag hem till den borg,
där ej synder och nöd
eller djävul och död
mer ska finnas och tillfoga sorg.

Text: Adolf Andersson 1907, bearb. 1985, 2008
Musik: Oscar Ahnfelt ("Vilken sällhet det är")