Livets gåva och gräns

556 EN DALANDE DAG, EN FLYKTIG STUND / är människans levnad i tiden, / och släktena skifta som löv i lund, / när sommaren är förliden. / Så sjunka vi hän, så redes oss sist / en bortglömd grav efter striden.
2. Och dock är mitt hjärta oförskräckt, / min ande bidar förskoning. / I liv och död är en hand mig räckt, / som bjuder frid och försoning, / ty Kristus, Guds Son, mig lovat har / i fadershuset en boning.
3. Väl ingen i världen, trång och låg, / har skymtat de strålande salar, / väl själen endast i aningen såg / dess glans här i tårarnas dalar, / men vägen, vägen den ligger klar / i Jesus och ordet han talar.
4. Ja, du är vägen, vår Frälserman, / Guds levande ord, oss givet. / Du ensam de villade leda kan, / du sanningen är och livet. / Och allt vad jag syndat min levnads dag / i dig försonat är blivet.
5. Så somnar jag glad i ditt heliga namn, / du vakar, tills dag sig tänder. / När morgon upprinner, då är jag i hamn / och skådar mitt hemlands stränder / och griper med outsäglig fröjd / de genomborrade händer.
Text: J Johnson före 1915, O R Hallberg 1920, O Mannström 1920 Musik: P U Stenhammar ("Nu lovar min själ dig, Jesus, min vän")

557 EN STARK EJ LITE PÅ SIN MAKT / och på sin visdom ej en vis. / Vad är dock lycka, fröjd och prakt / och jordagods och mänskopris? / Fåfänglighet! Förgänglighet!
2. När samma jord man famna ser / en dagakarls och konungs ben, / vad säger mindre eller mer, / en mullhög eller marmorsten? / Fåfänglighet! Förgänglighet!
3. Se, den som nyss på maktens höjd / av böjda skaror dyrkan fått, / för dödens makt själv nederböjd / bevittnar stum all världens lott: / Fåfänglighet! Förgänglighet!
4. O mänskor, mänskor, frukta Gud, / som ensam evig spira bär. / Hans löften håller och hans bud: / allt annat under solen är / fåfänglighet, förgänglighet.
Text: Johan Olof Wallin, ngt bearb. A.H. 2008 Musik: A.H. 1993

558 LÄR MIG, DU SKOG, ATT VISSNA GLAD / en gång som höstens gula blad. / En bättre vår snart blommar, / då härligt grönt mitt träd skall stå / och sina djupa rötter slå / i evighetens sommar.
2. Lär mig, du fåglars glada tåg, / att draga hän med fröjdfull håg / mot obekanta stränder. / När allt är vinter här och is, / jag till ett evigt paradis / från köld och moln mig vänder.
3. Lär mig, du fjäril, vingad, lätt, / vad Herren ock åt mig berett, / där du mot höjd dig svingar. / I går dig puppan inneslöt, / i dag du glad ditt fängsel bröt; / min själ skall ock få vingar.
4. O Jesus Krist, som ur din grav / stod upp med evigt liv och gav / det ut åt världen vida, / giv mig ditt liv, att även jag / må efter bitter långfredag/ min påskdagsmorgon bida.
Text: A Oehlenschläger 1813 (34 år), E Ahnfelt-Laurin 1879 (47 år), bearb. Musik: N Söderblom 1916

559 NU TYSTNE DE KLAGANDE LJUDEN / och stille sig tårarnas flöden! / Till liv och odödlighet bjuden / är mänskan av Gud genom döden.
2. Vad säga de fredliga vårdar? / Vad är det som runorna lova? / "De sälla som bo i Guds gårdar, / de äro ej döda, de sova."
3. Begärens och stormarnas ilar / och jordiska sorgen och fröjden, / de störa ej stoftet som vilar, / ej anden som lever i höjden.
4. En dag skall ock känslan och modet / de domnade benen uppliva / och värmen och spelande blodet / de stannade pulsarna driva,
5. och vissnade lemmar, dem griften / i mörker och tystnad förblandar, / högt över förgängelsens skiften / förklaras kring saliga andar.
6. Det höstliga kornet som jordas / ej vintriga månar föröda, / vid vårsolens blick det fullbordas / till sommarens gyllene gröda.
7. Så, värmd av det eviga ljuset / och vårdad för sällare tider / står kroppen förskönad ur gruset / och mera ej dör eller lider.
8. Omhägna med nattliga friden / du jord, vad vi lagt i din gömma. / När natten en gång är förliden / skall Skaparen kroppen ej glömma.
9. En ande som bad och som trodde / där ägde sin älskade boning. / En brinnande vishet där bodde, / som närdes av Kristi försoning.
10. När skapelsens grundvalar skaka / och himlabasunen har dönat, / ger Herren oss allting tillbaka / förädlat och nytt och förskönat.
Text: Prudentius (400-talet), J O Wallin 1816 (37 år), bearb. Musik: Medeltida, alt. O Ahnfelt ("Den skönaste ros har jag funnit")

560 PÅ MINA GAMLA DAGAR, o Gud, mej inte glöm. / När åldern mej försvagar, du i ditt hägn mej göm. / Du allt från ungdomsvåren på fadersarm mig bar. / När jag blir tyngd av åren, en fader än mej var.
2. När jag min ålder märker och kroppens möda ser, / giv att din Ande stärker mitt inre liv alltmer. / När minne och när öga ej har sin skärpa kvar / och tankarna blir tröga, mitt ljus, o Jesus, var.
3. Blir svagare mitt öra, jag ber dej dock att jag / i själens djup kan höra: "Min nåd är ny var dag." / Och får jag lida smärta och blir min vånda svår, / så trösta, Gud, mitt hjärta med Jesu Kristi sår.
4. Om tungan kraft ej äger, o Gud, att prisa dej, / i tron ditt barn dock säger: "Min Jesus ber för mej." / När mina lemmar domnar i dödens köld, så giv / att jag i frid insomnar och vinner evigt liv.
Text: Philipp Friedrich Hiller 1767 (68 år), Severin Cavallin 1874, bearb.Musik: M Teschner ("Pris vare Gud som låter")

561 SALIGA DE SOM IFRÅN VÄRLDENS ÖDEN / somna i Jesu Kristi tro i döden! / Herren skall föra deras själ ur nöden / hem till sin glädje.
2. Dem skall ej dödens mörker mer förskräcka, / dem skall Guds frid i graven övertäcka. / Kristus, Guds Son, skall dem en gång uppväcka, / evigt förklara.
3. Pris vare dig, att hoppet är oss givet, / att ock vårt namn i livets bok är skrivet; / pris vare dig, uppståndelsen och livet, / o Jesus Kristus!
Text: Zacharias Topelius 1869 (51 år) Musik: F F Flemming 1811, alt. J Cruger

562 SNART FÅR JAG SKÅDA VAD JAG TROR. / Bör jag för döden bäva? / Nej, Kristus i mitt hjärta bor. / Han lever - jag skall leva! / I Guds förbund av Guds misskund / är jag upptagen vorden / och har min fröjd i himlens höjd, / fast ännu stadd på jorden.
2. Välsignad vare Gud, som har / oss fött på nytt till livet, / och oss en evigt mildrik Far / i Jesus Kristus blivit. / Med honom vi ock skola bli / medarvingar i hoppet / till himlens ro, när i sann tro / vi här fullborda loppet.
Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år)

Vid en trogen pastors eller biskops jordfästning
563 SÅ VILA I VÄLSIGNELSE, / du gode, trogne tjänare. / Gå i din Herres glädje in / och lönen för din möda finn.
2. Kring nejden spörjes gråt och sorg, / stor klagan går från Sions borg, / ty du är borta, du som var / för oss en herde, vän och far.
3. Du förde fram Guds rena ord / och födde troget Kristi hjord. / Med lära och med leverne / du himlens väg oss visade.
4. Vi vill nu efterfölja dig / till ljusets land på livets stig / och lära våra barn den tro / som dig och oss har givit ro.
5. Så far i frid, du fridens man, / farväl, du trogne Jonatan. / Gå i din Herres glädje in / och lönen för din möda finn.
6. Om aftonen är pust och gråt, / då vänner måste skiljas åt. / Men Gud en bättre morgon ger, / då ingen gråt skall vara mer.
Text: Johan Olof Wallin 1816 (37 år), ngt bearb. Musik: J Cruger ("Nu låt oss fröjdas med varann")

564 UPPSTÅNDELSEN OCH LIVET ÅR / du, Herre Jesus Kristus kär. / Och den som tror på dej, vi hör / ska leva även om han dör. / Och den som lever och som tror / ska aldrig dö. Det är Guds ord.
Text: Martin Luther efter Joh. 11:25, A.H.

565 VAR ÄR DEN VÄN SOM ÖVERALLT JAG SÖKER? / När dagen gryr, min längtan blott sig öker. / När dagen flyr, jag än ej honom finner, / fast hjärtat brinner.
2. Jag ser hans spår varhelst en kraft sej röjer, / en blomma doftar och ett ax sig böjer, / och i den suck jag drar, den luft jag andas / hans kärlek blandas.
3. Jag hör hans röst där sommarvinden susar, / där lunden sjunger och där floden brusar, / jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala / och mig hugsvala.
4. Likväl ett töcken mig från honom stänger: / min bön men ej min blick till honom tränger. / Ack, såge jag hans anlet och mig slöte / intill hans sköte!
5. Ack, när så mycket skönt i varje åder / av skapelsen och livet sig förråder, / hur skön då måste själva källan vara, / den evigt klara!
Text: J O Wallin 1818 (39 år) Musik: J Cruger 1640

566 ÄLSKAR BARNET MODERSFAMNEN, / strävar dagakarln till ro, / bräckta skeppet in i hamnen, / skrämda fågeln till sitt bo, / då kan trygg jag möta döden, / där jag, sövd från kval och strid, / föres till en evig frid.
2. Sötma från den starke flyter, / mat av frossaren går ut. / Jesu död vår död förbyter / i en glädje utan slut. / Döden är ju nu min vinning, / nu när Jesus är mitt liv, / i sin död han gjort mig fri.
3. Varför skulle jag ej vilja / gå med Simeon i frid / och ju förr dess hellre skilja / mig från denna mödas tid, / från en svag, förgänglig hydda, / från en ond och fåfäng värld, / full av ränker, våld och flärd?
4. Sälla stund då bandet brister / och jag blir den Adam kvitt, / som med tusen streck och lister / ännu bor i hjärtat mitt, / då jag leda synden slipper, / som här gör mig trög och kall / och jämt kommer mig på fall!
5. Men om dig, min Gud, behagar / i ditt kärleksfulla råd / att förlänga mina dagar, / gör mig nöjd med all din nåd. / Gör då också hela hjärtat / ständigt mera till dig böjt / och i Jesus helt förnöjt.
6. När jag sist skall hädanfara, / var hos mig, du vän så god, / i min själ dig själv förklara, / stärk och gläd mig med ditt blod. / Låt mig för din död och plåga / komma full av liv och fröjd / hem till dig i himlens höjd!
Text: Johan Kahl 1746 (25 år), bearb. A.H. 2008 Musik: Egen mel., alt. "Vänligt över jorden glänser"