En samling kristna sånger till minne av sångförfattaren Lina Sandell (1832-1903) och trubaduren och kompositören Oscar Ahnfelt (1813-1882) . Kommentera gärna och föreslå förbättringar! Av upphovsrättsskäl kan inte alla verser och melodier publiceras här, även om jag sökt tillstånd från något fler än dem som varit döda i 70 år ;o). Förhoppningsvis blir "Nätsionstoner" till glädje och uppbyggelse, allteftersom den växer fram. Välkommen! Hälsningar Andreas H. (andreas.g.holmberg[at]gmail.com).
Visar inlägg med etikett Fadern vår Skapare och Uppehållare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fadern vår Skapare och Uppehållare. Visa alla inlägg
En mer tidsenlig melodi (1100-tal) är denna till Veni veni Immanuel. Den kräver vissa rytmiska (eller orytmiska) anpassningar, men fungerar sedan riktigt bra även till min version av Solsången!
1. Du vare lovad,
Herre, vår Herre,
för syster Vatten,
källa till liv,
tack för den kraft hon
än får att sprida,
ödmjuk men mäktig,
kysk, ja, men djärv,
kommer med bud om
växt och om rening,
stor är den nytta och
glädje hon ger.
2. Du vare lovad,
Herre, vår Herre,
för broder Eld med
värme och ljus.
Mitt i vårt mörker
tänder han hoppet,
för oss tillsammans
morgon och kväll.
Ännu i natten
brinner hans låga,
skön är han, lekfull,
brännhet och stark.
3. Du vare lovad,
Herre, vår Herre,
för moder Jord som
föder och bär,
hon som ju alstrar
alla slags frukter,
färgrika blomster,
örter och gräs.
Bruka, bevara
är nu vårt uppdrag,
av jord vi kommit,
jord ska vi bli.
Text: Franciskus av Assisi 1225, A.H. 2023
Musik: Joel Blomqvist, alt 1100-tal ("Veni veni Immanuel")
TANKAR OM GUDS FÖRSYN 1. Förblindade värld, vart rasar din färd? Ni villsamma fält, ni brusande strömmar, vem har er så ställt? Skall folk och natur gå fritt utan tömmar, som vildaste djur?
2. Här vissnar en ros, när nässlan därhos blir yvig till mods; här laddas den rika med gods uppå gods: den fattiga ser sin föda bortvika, och mister än mer.
3. Men mest gör mej ont, att dygd ej blir skont, det himmelska barn av olyckor bliver nedtrampat i skarn, när fräckaste last till heder uppkliver och håller sej fast.
4. Jag intet förstår: försynen begår så skenbara fel. Skall världen sej välva på lycka och spel? Månn´ himlarna här har skapat sej själva och själva sej bär?
5. Så talar min harm mot Allmaktens arm; så ivras mitt mod, i blindhet och yra, med kött och med blod; det önskade få all världen bestyra, en dag eller två.
6. Men Eviga Lag, som finner mej svag, förlåt mej mitt knot: vad skulle jag råda din vishet emot? Ack, hade jag nåd att en gång få skåda ditt hemliga råd!
7. Förnöjd med min lott, jag anser för gott vad Himmelen gör, jag står och jag sviktar, jag lever och dör i Skaparens hand, som räknar och siktar den ringaste sand.
8. Så bär dej då till, du värld, som du vill, låt ondskan gå fram i prunkande kläder, låt ära bli skam, låt fänad bli folk, låt samvet bli väder och tungan dess tolk.
9. Uppstudsa din prakt mot Skaparens makt, slå dygderna ned, låt lasterna bära sin purpur i fred; jag vet dock förut, att allt till Hans ära skall lända till slut.
10. Mej inte ett hår av huvudet går, mej ingen förtret i hemlighet vankar, som Han inte vet: Han öppnar mitt bröst, Han ser mina tankar, min ängslan och tröst.
11. Min lycka han såg, då jag ännu låg i mörkheten kvar, mitt urverk han ställde, mitt bröd han mej skar. O, skulle då du, Allsvåldige hjälte, förgäta mej nu?
12. Så skall då allt mitt från sorg bliva fritt. Förnöjd med Guds råd jag aldrig skall skilja hans tuktan från nåd: Mitt hus har jag byggt på Skaparens vilja. Där sover jag tryggt.
tanken som söker och spanar, finner jag var mitt öga ser spår av en vilja som danar, frågar jag vad den makten är, som i sin famn all världen bär: Fader, din kärlek jag anar.
2. Möter jag i en salig stund en som de fallna benådar, tonar i själens stilla grund stämman som himmelrik bådar, vilar min Broders blick på mig, himmelens förlåt lyfter sig: Fader, din kärlek jag skådar.
3. Träder du själv i själen in, allmakt och kärlek, och säger ordet som gör mig evigt din, intet all världen då väger, intet mitt hjärta mer begär, stillad dess heta oro är: Fader, din kärlek jag äger.
4. Nalkas ock mig den onda dag, dagen då mörkret begär mig, drabbar mig tunga sorgens slag, bär jag på kval som förtär mig, dignar jag maktlös, bruten ner, orkar ej livets börda mer: Fader, din kärlek dock bär mig.
5. Öppnas för mig den dunkla port bakom vars rigel förvaras jordlivets mål på helig ort, där alla frågor besvaras, jublar jag högt ditt fadersnamn, skådar jag, sluten i din famn, Fader, din kärlek förklaras.
Denna psalm, första gången tryckt i Vår Lösen nr19-20 1919, är mycket medvetet och konstnärligt uppbyggd, samtidigt som den är en innerlig, kontemplativ bönepsalm, riktad till vår himmelske Fader.
De fem stroferna inleds med var sitt uttrycksfullt verb:
1. O vindars brus i gran och fur, du härligt mäktiga musik, du Herrens symfoni i dur, i skönhet outgrundligt rik! 2. I ständigt ny variation jag hör din starka, sköna röst, i dina vintersångers ton och i din sommar, vår och höst. 3. Du böjer oss i vördnad ner och lyfter i förundran opp. Du ger en aning om än mer: en högre makt, ett större hopp. 4. Du sjunger om Guds väldighet, om skaparundrets majestät, men unders under du ej vet: att Gud i Sonen allt förlät. 5. Den hemligheten har en sång långt skönare än vindars brus; den klingar för oss varje gång vi möter Herren i hans hus. Text och copyright: Christian Braw, publ. med tillstånd
Musik: England 1783 ("When I survey the wondrous cross")
1. Gud går här på jorden, han går på gator och torg, i kåk och höghus bor den som vet vår glädje och sorg. Ty så älskar Gud världen, trots all ondska och hån, att i sin famn han bär den, att han sänder sin Son. 2. Glömd är ofta Guds kyrka, den syns så splittrad och svag. Där finns ändå Guds styrka, Guds ord som lever idag. Ty så älskar Gud världen... 3. I Guds ord står det skrivet att han älskar envar. Gud ger mening åt livet, han som är allas Far. Ty så älskar Gud världen... 4. Gud, låt mej leva för andra, Gud, låt mej leva för dej. Låt mej på vägar få vandra, där du vandrar med mej. Ty så älskar Gud världen...
1. Allvetande, ditt öga mej rannsakar, du ser mej om jag sover eller vakar, och ingen längtan eller oro värker, som du ej märker. 2. På alla mina vägar du mej följer, du är här även när mej skuggor höljer. Också det onda som jag gör, dessvärre, ser du, o Herre! 3. Gud, var kan jag mej för din åsyn dölja? Vart ska jag fly, dit inte du kan följa? For jag till himmelen är du där redan, ja, förr och sedan. 4. Och for jag ner i havets djupa grunder då är du lika nära därinunder. Och for jag dit där morgonsol upprinner, du strax mej finner. 5. Och om jag mej till nattens mörker vände, så blev den ljus lik dagen som du tände, ty mörkret inför dej som allting märker är inget mörker. 6. Låt denna tanke tröst och visdom väcka, men mej för synd och själviskhet förskräcka. Mitt hela liv jag vill till dej frambära, dej, Gud, till ära! Text: Birgitte Cathrine Boye, fritt efter David Isaisson (Psalt 139), sv. övers. A.H. 17/3 2016 Musik: Johann Crüger B C Boye:
1. Du har skapat allt, o Gud, med din makt och på ditt bud: luft och ljus och sjö och land, fåglar, skog och fisk och strand. 2. Blom på mark och frukt på träd, sol och snö och vind och säd, högt och lågt och stort och smått har du skapat, skapat gott. 3. Du har skapat allt, o Gud, med din makt och på ditt bud. Allt som lever på vår jord lever av ditt skaparord.
Text: Peter Andreas Jensen 1843 (31 år) Musik: Carl Fredrik Sandberg 1867 (57 år)
1. Upp, alla ting som Gud har gjort, hans härlighet att prisa! Det minsta av hans verk är stort och kan hans allmakt visa.
2. Om alla kungar gick på rad i all sin makt och vilja, det kunde dock det minsta blad ej sätta på en lilja.
3. De minsta gräs i dal och skog och högt på bergets hjässa, var skulle jag få visdom nog att rätt beskriva dessa?
4. Vad ska jag säga när jag ser den djupa skogens vimmel, de vingar små som sej beger upp under bladgrön himmel?
5. Vad ska jag säga när jag går på sommarns blomsterängar och fågelsången örat når som lek på harposträngar?
6. Vad ska jag säga när jag ser så många munnar gapa när jag i vattnet kikar ner? O tänk vad Gud kan skapa!
7. Vad ska jag säga när jag opp mot solens rike kisar? Den vida rymden, ljusets lopp Guds stora kraft bevisar.
8. Vad ska jag säga när jag ser hur skönt mej Gud har danat? Fastän jag är en nypa ler har jag hans storhet anat.
9. Vad ska jag säga? Gud är här, fast inte orden räcker. O Gud, så stor din visdom är, din godhet lovsång väcker!
10. Upp, alla som på jorden bor, slå era stämmor samman: Halleluja, vår Gud är stor! Och himlen svarar: Amen. Text: Hans Adolph Brorson 1734 (40 år), övers. A.H. 1989 Musik: Tjeckisk 1576 / hos Michael Praetorius 1610 (39 år), alt. Andreas Peter Berggreen 1844 (43 år)
Psalmen publicerades i Nogle Psalmer om Troens Grund (1734) och hör alltså till Brorsons tidigaste psalmer. Den översattes på 1800-talet till svenska av prästen Johan Michael Lindblad och trycktes 1848 i hans Andeliga Sånger. I sin danska språkdräkt ingår den i 1986 års psalmbok som nummer 642, under rubriken "Psalmer på andra nordiska språk".
Till "Troens Grund" hör alltså enligt Brorson även trosbekännelsens s.k. första artikel, den om Gud Fader och skapelsen. Psalmen är en livlig lovsång till Skaparen, även om den inte mer än på något enstaka ställe vänder sej direkt till honom. Den kan också ses som en sommarpsalm.
Det finns en anekdot om att kung Kristian VI ska ha utnämnt Brorson till biskop i Ribe, då han fick veta att Brorson författat just psalmen Op, al den ting.
1. Så älskar Gud, att han sin Son oss givit, som på hans bud en Frälsare oss blivit. Så älskar Gud, så älskar Gud! 2. Så älskar Gud, att Kristus dött för alla och till sin brud en fallen värld vill kalla. Så älskar Gud, så älskar Gud! 3. Så älskar Gud, o må vi det besinna, att lovets ljud må fram till honom hinna. Så älskar Gud, så älskar Gud. Text: Lina Sandell (1832-1903) Musik: Jonas Andersson (1851-1913)
Joachim Neander föddes i Bremen år 1650. Under 1670-talet var han efter avslutade präststudier inom den reformerta kyrkan rektor för latinskolan i Düsseldorf. År 1679 ombads han komma tillbaka till Bremen som predikobiträde i S:t Martinskyrkan, i väntan på att få ta över ordinarie tjänst, men han avled redan den 31 maj 1680.
Neander blev alltså inte mer än 30 år, men hann icke desto mindre dikta många psalmer och har blivit kallad "de reformertas Paul Gerhardt". Och hans allra mest kända psalm är just psalmen ovan, som i original börjar Lobet den Herren, den mächtigen König der Ehren. Kanske skrev han den i den sedermera så berömda Neanderdalen eller Neanderthal, där han ofta vistades, och som i mitten av 1800-talet fick sitt namn just efter honom, jfr även artikeln påtyskspråkiga Wikipedia. Den kan i varje fall mycket väl vara skriven tidigare än Neanders dödsår 1680, då den första gången kom i tryck.
Melodin är tidigast dokumenterad i Andrer Theil Des Erneuten Gesang-Buch, Stralsund 1665, till texten Hast du denn, Liebster, dein Angesict gänzlich verborgen? Men Neander anpassade melodin något, när han utgav den tillsammans med sin psalmtext. (Till andra psalmer har han komponerat koraler från grunden).
I Förslag till Svensk Psalmbok 1868 (tr. 1869) för Finland publicerades Zacharias Topelius svenska översättning för första gången. Den har sedan vid några tillfällen (senast 1986) lätt bearbetats.
Joachi Neander:
En av Neanders kompositioner (dock ej till denna psalm):
1. Vem är en sådan Gud som vår? Var finner man hans like? Hur hög och underbar han står mitt i sitt allmaktsrike, när han med kraften i sitt ord har skapat himmel, hav och jord, ja, allt som rörs och lever!
2. Och detta Herrens storverk var fullkomligt, gott och härligt, men ack, en dag av lögnens far det skövlades förfärligt! Då blev det ont, som förr var gott, och genom Adams fall och brott har världen syndig blivit.
3. Men vi behöver ej förgås, ty Gud är mänska bliven och i hans liv och död för oss är evig lösen given. "Fullbordat", ropte han till slut: så strök han hela skulden ut. Den detta tror är salig.
4. Ja, salig såsom Adam själv och lika ren som Eva han tvagen är i nådens älv och får i Kristus leva. Så har han en befriad själ till skänks av sin Immanuel, sin Skapare och frände.
5. Så sjunge den som salig är och glad i tron kan sjunga, så sjunge hela himlens här och varje mänskotunga dig, Jesus, evigt lov och pris, att du på så fullkomligt vis från döden oss har frälsat!
Text: Anders Carl Rutström, (nr 2 i Sions Nya Sånger, "En punkt i evighetens längd"), bearb. O Ahnfelt (?, publ. i Ahnfelts sånger), ngt bearb A.H. 2009
Musik: Finsk melodi, alt. Jan-Olof Kulander 1993 ("När dagen fylls av fågelsång") A C Rutström:
1. Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst, vad än som kommer på! Allt ju vilar i min Faders händer. Skulle jag, som barn, väl ängslas då? Han som bär för mig en faders hjärta, han ju ger åt varje nyfödd dag dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag.
2. Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd. Varje dags bekymmer vill han bära, han som heter både Kraft och Råd. Att sin dyra egendom bevara,
denna omsorg har han lagt på sig. "Som din dag, så skall din kraft ock vara", detta löfte gav han mig.
3. Hjälp mig då att vila tryggt och stilla blott vid dina löften, Herre kär, ej min tro och ej den tröst förspilla som i Ordet mig förvarad är. Hjälp mig, Herre, att vadhelst mig händer taga ur din trogna fadershand blott en dag, ett ögonblick i sänder, tills jag nått det goda land.
"Blott en dag" har länge tillhört våra vanligaste begravningspsalmer, och är liksom den förra psalmen, Tryggare kan ingen vara, en av Lina Sandells absolut mest kända. Den skulle lika väl passa att sjunga som morgonpsalm, och den behöver nog användas bredare om den inte ohjälpligt ska förknippas med sorg och död. (Jag har varit med om att en kvinna känt sej tvungen att lämna lokalen när "Blott en dag" skulle sjungas, just för att den sjöngs vid hennes dotters begravning). Ändå är det ju en förtröstansfull och trosfrisk psalm, som många skulle må bra av att sjunga och begrunda oftare. T.ex. som morgonpsalm.
Oscar Lövgren berättar: "Sången förekommer första gången tryckt som sammanfattning och avslutning på en allegorisk framställning i Korsblomman för 1866, tryckt 1865. Där berättar L. S. om ett gammal väggur, som plötsligt stannat. Urtavlan gör en grundlig undersökning om orsaken. Det visar sig då att felet är pendelns. Och pendeln förklarar att han inte orkade mera, då han kom underfund med att han på 24 timmar måste svänga fram och tillbaka 86400 gånger. Urtavlan föreslog att han på försök skulle svänga fram och tillbaka sex gånger. Han gjorde så och förklarade att han inte gruvade sig för sex eller sextio gånger, utan för sex miljoner gånger. Urtavlan undrade om det inte var blott tanken på arbetet och inte arbetet som sådant, vilket vållade så stor oro. 'Fastän du i ett ögonbilck kan tänka dig de millioner varv du har att gå fram och tillbaka, fordras likväl endast ett varv i sänder av dig. Och hur ofta du än har att gå samma väg fram och åter, skall du dock alltid ha ett ögonblick för varje gång', menade urtavlan. Sedan pendeln betänkt sig erkände han riktigheten i detta resonemang och återtog sitt tålmodiga arbete. Så drar L. S. ur denna skildring ut lärdomen, att det är dåraktigt 'att tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommandes tyngd. Vi får inte mer än en dag, en timme i sänder att genomgå och för varje ny dag ny nåd, ny kraft, ny hjälp.' Så följer omedelbart hennes sång. Det förefaller troligt att hon hämtat allegorin om vägguret från en engelsk tidskrift. I varje fall kommer hennes uttryck 'Som din dag, så skall din kraft ock vara' från den engelska och inte från den svenska bibeln. Det heter nämligen i 5 Mos. 33:25: 'Thy shoes shall be iron and brass, and as thy days so shall thy strength be.' I det första trycket hade varje rad en stavelse mindre än vi nu är vana vid, alltså 'En dag, ett ögonblick i sänder, / vad tröst evad som kommer på' o.s.v. Ändringen kom genom Ahnfelts samling 1872, där också hans bekanta melodi infördes."
(Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 605f.)
En annan ändring som tillkom 1872, och som ofta kommenterats på senare tid, var att raden "Han som har mer än modershjärta" (med anspelning på Jesaja 49:15) byttes ut mot "Han som bär för mig en faders hjärta". Det påstås att Lina Sandell nästan skrivit något feministteologiskt, men hon skrev ju faktiskt inte (som Carola sjunger på skivan Blott en dag) "Han som bär för mig en moders hjärta". Däremot är det sant att Lina Sandell på flera andra ställen liknat Gud vid en moder, och att männen i diverse sång- och psalmbokskommittéer inte alltid förstått att uppskatta (det f.ö. helt bibliska) bildspråket.
1. O, jag ser min Faders hand i naturens under, hör i vågens skvalp mot strand och i åskans dunder samma röst, vars allmaktsord ropat himmel, hav och jord //: fram ur tomma intet ://
2. Varje kryp i jordens stoft, himlens stjärneskara, skogens susning, blommans doft, rymderna de klara, alla vittnar: Gud är stor. Ja, i skapelsen han bor //: stor som ingen annan ://
3. Skyar, stjärnor, blommors prakt kan dock inte frälsa. Jord och hav har inte makt att med frid oss hälsa. Gud tog människogestalt, dog på korset, löste allt //: som av synden bundits ://
4. Att förlåtelse han gett, domen på sej tagit, att från död till liv han lett, till sitt hjärta dragit, är det största av allt stort en allsmäktig Gud har gjort //: och förblir det största ://
Text: August Storm, d. 1914, ngt bearb.
Musik: Henry Nordin 1961 (28 år), publicerad med tillstånd
1. Jag slipper sörja, för Gud är här, han sörjer själv för mitt vara. Och mej och bördan han ständigt bär i dagar mulna och klara. En morgondag har jag inte sett, min gårdag redan är fjärran. Vad jag behöver har han berett, och se: idag hjälper Herren!
2. Är Gud min far, varför sörja då? Sitt barn han aldrig förglömmer. Han visar vägen som jag ska gå fast han i molnet sej gömmer. En morgondag har jag inte sett...
3. Han är en Fader så underbar, av sorg jag slipper gå bunden. För minsta fågel han omsorg har, för minsta sippa i lunden. En morgondag har jag inte sett...
4. Åt sparven ger han ju dagligt bröd,
fast ingen lada den äger.
Den hörs ej klaga av brist och nöd,
när glad den reder sitt läger.
En morgondag har jag inte sett...
5. Visst är jag lycklig för än en dag och glad för den som är fjärran. När sparven kvittrar, så sjunger jag, ty se: i dag hjälper Herren. En morgondag har jag inte sett... Text: K-G Sjölin 1920 (63 år), ngt bearb. Musik: K-G Sjölin
