Frälsare, tag min hand

1. Frälsare, tag min hand,
fostra mej så,
att jag i dina spår
alltid må gå.
Herre, för varje dag
mej till ditt hjärta drag,
att i din sanning jag
fast måtte stå.

2. Klippan som brast för mej
vatten mej ger.
Manna för varje dag
än faller ner.
Jesus mej håller kär,
omsorg om mej han bär.
Ja, mitt i allting här
kärlek jag ser.

3. Jesus, i dina spår
följa jag vill.
Låt mej i lust och nöd
höra dej till.
Vad kan jag önska mer?
Du som behovet ser
allt vad mej fattas ger,
mera därtill.

Text: Charles Seymour Robinson 1862 (33 år) "Savior! I follow on", sv. övers. Fredrik Engelke 1883 (35 år), ngt bearb.
Musik: Lowell Mason 1856 (64 år)

Denna lilla bönesång trycktes första gången i Robinsons samling Songs of the Church (1862) och första gången på svenska i Engelkes lilla samling På vägen hem (1883). Liksom många andra psalmer anknyter den till Israels barns vandring från Egypten till Kanaans land, i det här fallet till klippan som gav dem vatten i öknen och till "brödet från himmelen", mannat som varje morgon låg som rimfrost på marken. Se mannasamlandet på bilden nedan:

C S Robinson:

L Mason:

Kristus lever, underbara ord

1. Kristus lever! Underbara ord,
som förvandlar tungt och sorgset mod.
Visst är mörkret stort här på vår jord,
men se, Kristus lever!

2. Kristus lever, trogne Frälsaren,
som på jorden var de svagas vän;
samma milda hjärta har han än.
Herren Kristus lever!

3. Han har kämpat, segern vunnen är
över satan och all mörkrets här.
Dödens välde övervunnet är.
Herren Kristus lever!

4. Han är livet, vi ock leva får.
Om än genom dödens flod vi går,
skall det bli vår segersång ändå:
Herren Kristus lever!

5. Kristus lever, vilsekomna själ,

var nu inte längre världens träl!

Lyssna, än kan allt för dej bli väl:

Herren Kristus lever!

Text: Selma Sundelius-Lagerström 1884 (25 år), ngt bearb. 

Musik: Lowell Mason 1839

Hymnologen Oscar Lövgren berättar någonstans att man för omkring 100 år sedan i frikyrkliga kretsar hade ett uttryck: "Är någon glad, må han sjunga med Nils Frykman; är någon sorgsen må han bedja med Selma Lagerström." (Jfr Jak. 5:14). Men nog måste man säga att hennes påskpsalm ovan är glad så det räcker!

Både den och hennes allvarligare bönesånger skrevs på 1880-talet, i relativt unga år, innan både hon och hennes make Johannes drabbades av psykisk sjukdom som i stor utsträckning förmörkade deras återstående liv. Ändå känns det som att hennes påskpsalm är relevant också för hennes 25 år på Vadstena hospital (hon kom ut endast några år före sin död): "Väl är mörkret stort här på vår jord" - o ja, sannerligen inte bara på hospitalen! - "men se: Kristus lever!"

Han som var och är de svagas vän.

Närmare, Gud, till dej

1. Närmare, Gud, till dej,
närmare dej!
Om det än blir ett kors
som lyfter mej,
sjunger jag inom mej:
närmare, Gud, till dej,
närmare, Gud, till dej,
närmare dej!

2. Döljer för pilgrim trött
solen sitt sken,
blir än min huvudgärd
hårdaste sten,
skall jag dock drömma mej
närmare, Gud till dej...

3. Där skall all nåd du gav
stå för min syn
såsom en stege, rest
upp emot skyn.
Änglar där vinkar mej
närmare, Gud, till dej...

4. Vaknad jag reser glad
stenen så hård
såsom mitt Betel upp,
minnet till vård.
Natten ju förde mej
närmare, Gud, till dej...

5. Sist, när jag ställa får
uppåt min färd
och jag har bakom mej
jordlivets värld,
viskar det än i mej:
närmare, Gud, till dej...


Text: Sarah Flower Adams 1841 (36 år), Emanuel Linderholm 1912, bearb. 

Musik: Lowell Mason 1856