En samling kristna sånger till minne av sångförfattaren Lina Sandell (1832-1903) och trubaduren och kompositören Oscar Ahnfelt (1813-1882) . Kommentera gärna och föreslå förbättringar! Av upphovsrättsskäl kan inte alla verser och melodier publiceras här, även om jag sökt tillstånd från något fler än dem som varit döda i 70 år ;o). Förhoppningsvis blir "Nätsionstoner" till glädje och uppbyggelse, allteftersom den växer fram. Välkommen! Hälsningar Andreas H. (andreas.g.holmberg[at]gmail.com).
1. Din Konung kommer, Sion, träd med glädje till hans möte! Hans väg med palmers grenar kläd och jubla vid hans sköte! Ja, han som förr bebådad var till världens frälsning kommit har. 2. Saktmodig han sitt intåg gör, han skriar ej och ropar. Hans röst man ej på torgen hör och ej bland yra hopar. Han nalkas ej med larm och prakt, fast allt är honom underlagt. 3. Han kommer ej som stormens brus, som jordskalv ej och låga. Men lik den stilla vindens sus hans stämma nu hörs fråga: "Vill du få ro? Vill du bli min? Får jag i hjärtat komma in?" 4. Ja, kom med frid i våra bröst, sträck ut din milda spira, du Konung rik på nåd och tröst, vars ankomst vi vill fira. Till dej nu våra böner går: Välsigna du vårt kyrkoår! Text: Carl David af Wirsen, bearb. A.H.
1. En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar. Nu smeker vindens ljumma fläkt de fagra örtesängar. Och solens ljus och lundens sus och vågens sorl bland viden förkunna sommartiden.
2. Sin lycka och sin sommarro de yra fåglar prisa: ur skogens snår, ur stilla bo framklingar deras visa. En hymn går opp av fröjd och hopp från deras glada kväden, från blommorna och träden.
3. Men du, o Gud, som gör vår jord så skön i sommarns stunder, giv att jag aktar främst ditt ord och dina nådesunder. Allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver. Blott Herrens ord förbliver.
4. Allt kött är hö. Allt flyktar här, och snart förvissna gräsen. Hos dig allena, Herre, är ett oförgängligt väsen. Min ande giv det nya liv som aldrig skall förblomma, fast äng och fält står tomma.
5. Då må förblekna sommarns glans och vissna allt fåfängligt. Min vän är min och jag är hans, vårt band är oförgängligt. I paradis han, huld och vis, mej sist skall omplantera, där intet vissnar mera.
Ofta brukar litteraturhistoriker och andra betona hur den konservative romantikern Carl David af Wirsén, som fr.o.m. 1884 var Svenska Akademiens ständige sekreterare i nära tre decennier, trots sin ständiga kritik av nyare författare som t.ex. Strindberg och von Heidenstam själv inte lyckades skapa ett enda bestående verk!
Men i ärlighetens namn har af Wirsén skapat ett bestående verk: psalmen "En vänlig grönskas rika dräkt". Den har, mycket tack vare Åhléns kongeniala melodi från 1933, fått en stabil plats i svenskt och kyrkligt sommarfirande. Den är skriven som en midsommarpsalm, till den gamla evangeliebokens texter för Midsommardagen, vilket förklarar de mer allvarsamma tongångarna ("allt kött är hö"). Psalmen trycktes första gången i af Wirséns praktfullt illustrerade diktsamling "Kristna högtids- och helgdagar" från 1889.
De första två stroferna är ren sprittande naturlyrik, varav den andra torde vara den främsta "fågelsångsversen" i psalmboken. De följande två stroferna betonar att bara Guds ord är evigt och kan ge evigt liv, och den sista strofen rör "det nya liv" och den "omplantering" som sångaren just bett om. Uttrycket "min vän är min och jag är hans" är direkt hämtat från Höga Visan 2:16.
I körsättning har endast de tre första stroferna sjungits, liksom vid de otaliga sommargudstjänsters församlingssång. Vid många bröllop sjungs nuförtiden endast de två första stroferna (varvid dock psalmen helt förlorar sin specifikt kristna karaktär). Vid begravningar sjungs ibland endast v. 1, 3 och 5. Men psalmen är i sin helhet ett härligt konstverk som förtjänar att sjungas rakt igenom så ofta som möjligt.
Den föregivet "dystra" tonen i psalmens andra del, som bl.a. Tore Littmarck reagerat negativt på, är när allt kommer omkring inte särskilt dominerande. Den ljusa tonen återkommer ju genom att psalmen slutar med det kristna hoppet om en omplantering - där inget mera vissnar.
Det är tänkvärt att just när den annars rätt stöddige smakdomaren af Wirsén erkänner alltings förgänglighet, således även sin egen och sin diktnings, och ödmjukt ber Gud om att få del av det nya livet som aldrig dör - just då skapade han den enda af Wirsen-dikten med verkligt förblivande livskraft! Litteraturkritikern Mats Gellerfelt skriver (SvD 4/2 2015): Tänk så det kan bli, sade jag en gång till Lars Gustafsson, att det man minns är bara en psalm, ”En vänlig grönskas rika dräkt”, förvisso underbar. Varvid Lars svarade: Jo, men hur många är ihågkomna för en dikt, en som alla känner till? Det är inte det sämsta.
