Lyft upp din blick och prisa Gud

  

1. Lyft upp din blick och prisa Gud, 

när nu så härligt på hans bud 

all jorden sej förnyar!

Nu grönskar åter hägg och rönn, 

nu speglar sej i klara sjön 

de ljusa morgonskyar. 

Vindens sus, 

bäckens brus, 

havets dyning, 

dagens gryning, 

lärkans tunga 

hör vi Herrens nåd lovsjunga. 

2. Den mörka natten är förbi, 

från snö har marken blivit fri, 

ej frost och is den täcker. 

Guds sköna sol nu lyser klar 

och allt som dött och fruset var 

till liv den åter väcker. 

Gud ske pris, 

som så vis 

ljuset tänder 

och oss sänder 

så från höjden 

återsken av påskafröjden.

3. Uppstånden är vår Herre Krist, 

allt skapat prise först och sist 

uppståndelsen och livet. 

All världen bjuds nu fröjd och frid

i löftet som till evig tid 

är i Guds ord oss givet. 

Kristus vann, 

och vi fann 

tröst i nöden, 

liv i döden. 

Han oss leder 

och sin boning i oss reder.

Text: Zacharias Topelius, ngt bearb.

Musik: Philipp Nicolai

Kom med glädje och med sång

Text: Johannes Damascenus

Som sol om våren stiger

 

Alt koral:

1. Som sol om våren stiger 
i makt mot himlens höjd 
och all naturen viger 
till livets nya fröjd, 
i själens riken Anden 
går fram med vårens bud: 
nu brister alla banden, 
nu skapar livets Gud. 

2. Som elden guldet renar, 
så Andens helga glöd 
med själen sig förenar, 
vår synd blir glömd och död. 
O salighet och fruktan, 
när Anden kommer när! 
O nåderika tuktan, 
o eld, som allt förtär! 

3. Vad intet öga spanar, 
vad intet öra hör, 
vad ingen tanke anar, 
när Anden hjärtat rör, 
ur djupen uppenbaras, 
från höjden stiger ner: 
Guds hemlighet förklaras, 
och tvivel är ej mer. 

4. Du höga kraft, jag längtar 
åt dig att giva mig. 
Min ande törstar, trängtar 
att varda ett med dig. 
Din kärleks eld låt tändas, 
skriv i mitt bröst din lag. 
Min död i liv låt vändas, 
min natt bli salig dag. 

5. Guds Ande, du allena 
vårt släkte fria kan, 
från självisk lust oss rena 
och lösa hatets bann. 
Blott du kan folken lära 
med skilda tungors ljud 
ett enigt lov hembära 
åt allas Far och Gud. 

6. Du klara gudomslåga, 
du sol, som vår vigt in, 
Guds svar på livets fråga, 
i våra själar brinn. 
O kom att nu oss viga 
till liv, som död ej vet, 
men utan gräns skall stiga 
mot okänd härlighet.

Text: Natanael Beskow 1919, ngt bearb

Musik: Svensk folkmelodi 1693

Har du vandrat över fälten

1. Har du vandrat över fälten 

någon majdag klar och varm, 

har du sett den späda grönskan 

spira upp ur jordens barm, 

har du skådat lundens knoppning 

och den lösta flodens språng, 

har du lyssnat till den glada 

fågelskarans hemkomstsång? 

2. O, då vet du vad en vårdag 

i den höga norden är,

och då anar du måhända 

vad det löftet innebär:

”Ödemarken skall få glädjas, 

blomstra som en lilja än,

Libanons og Karmels skönhet 

Herren giva skall åt den.”

Text: Lina Sandell 1868 (36 år)

Musik: "Lammets folk"

När jorden förnyar

1. När jorden förnyar
sin grönskande skrud
och ljusnande skyar
om våren ger bud,
från hav och från länder
en lovsång då går
till honom som vänder
all vinter i vår.
Upp reser sej livet
och kläds nu i prakt,
och allt stämmer samman
att prisa Guds makt
och eviga välde.
Halleluja!

2. När himmelska rösten
går ut med Guds ord,
sprids glädjen och trösten
kring hela vår jord.
Då löser sej banden,
betryckta får frid,
då knoppas i landen
en sällare tid.
Och jublande stiger,
mot himmelen förd,
den skönaste sång,
som här nere är hörd.
Dess ämne är Jesus.
Halleluja!

3. Ja kom, alla trogna,
till sång och till bön!
När fälten blir mogna,
då väntar vår lön.
Här gäller att verka
den tid som ska fly,
att krafterna stärka
och mödan ej sky.
Vid ordet och bönen
och lovsångens ton
vi stärks av Guds Ande
att kämpa i tron,
tills målet vi hunnit.
Halleluja!


Text: Axel Fredrik Runstedt, bearb. A.H.
Musik: Dansk

A F Runstedt:

Kom, du Andens sommar blid

1. Kom, du Andens sommar blid,
kom, du livets blomstringstid;
livet som i oss var dött
genom dig blir återfött.

2. Herre, se hur överallt
själens liv är stelt och kallt;
av din värme och ditt liv,
Gud, åt våra själar giv.

3. Åkerns sådd nu spirar opp;
låt vad vi har sått i hopp
genom sakrament och ord
spira upp i hjärtats jord.

4. Länge har vi hållit ut;
Andens sommar låt till slut
lösa alla mänskors band
här i själens vinterland.

Text och copyright: Christian Braw, publicerad med tillstånd

Musik: Georg Strattner 1691

En torr och kall vår

1. En torr och kall vår 

gör sommaren kort

och vinterns föda fördriver.

Gud hjälp, du som rår! 

Se, våren går bort

och liten glädje oss giver.

Sol varma, 

förbarma! 

Hos vädret torrt

nu kölden sommaren river.

2. Gott majregn oss giv, 

låt dugga tätt ner,

låt varm dagg örterna fukta!

Oss torkan bortdriv, 

låt frosten ej mer

de späda blomstrena tukta!

Var nådig, 

var rådig! 

För dem jag ber,

som Herren tjänar och fruktar.

3. Låt vädret så kallt 

och torkan oblid

ej tvinga rosorna röda,

låt åkern så stolt 

ej kommas så vid,

att han ej bonden kan föda!

Bevara 

från fara 

i allan tid

den späda markernas gröda!

4. Låt himmelens port 

utvidga sin gång,

hjälp molnen högre uppstiga,

låt höra oss fort 

skön näktergals sång,

som kölden tvingar att tiga!

Låt sjunga 

de unga 

med stämmor mång!

Låt barnen dansa och niga!

5. Giv glädje och tröst, 

låt lärkan ej dö,

låt leva sommarens svala!

Hugsvala vart bröst 

på Sveriges ö,

som nu så sorgligt hörs tala!

Giv sommar 

som blommar, 

giv gott grönt hö,

låt göken ropa och gala!

6. Gör dagen oss lång, 

gör natten oss klar,

låt duggregn varma nerfalla

och locka till sång 

den fågel som har

tyst varit vintern så kalla!

Låt klinga, 

låt springa 

mångt hjon, mångt par,

låt fröjdas människor alla!

7. Ja, ljuvliga sol,

de fattigas vän,

som ej din värme vill spara,

kom hit som fjol

med sommar igen,

låt köld och ensamhet fara.

Nu längtar,

nu trängtar

båd kvinnor och män

att gå i solskenet klara.

8. Släpp boskap i vall, 

lös oxen ur bås,

driv fä och fänad åt skogen!

Låt öken få stall 

in under Guds lås,

låt bonden glädjas vid plogen!

Höst mustig 

gör lustig, 

låt säden fås

av åkern ymnig och mogen!

 

9. På blomster och löv 

låt stimma de bin,

som bildar honungen söta!

Men snart blir man döv 

av buller och skrin,

där man krigshärar får möta.

Still´ vreden, 

giv freden, 

Gud, stå oss bi,

som bäst kan fienden stöta!

10. Vi har ju, o Gud, 

dig syndat emot,

förlåt oss bristerna svåra!

Vi vill dina bud 

med bättring och bot

nu följa dagarna våra.

Låt falla 

nu alla 

din vredes hot,

och dämpa vad oss kan dåra!

11. Ja, dämpa det ner, 

din gåva oss lär

all tid rätt nyttja och bruka!

Till slut jag dig ber, 

hjälp deras besvär,

som gästfritt borden vill duka

och hjälper, 

ej stjälper 

den hand, som bär

en tom och sönderspräckt kruka!

 

Text: Lars Wivallius 1642 (37 år), bearb. A.H. 10/5 2021 ("Första gångedagen")

Musik: Ulf Bagge

Kristus till bruden

1. Kristus till bruden
talar och säger så:
Stå upp, min kära,
kom nu till mej, min sköna!
//: Se, regn och vinter,
de har nu flytt sin kos.
Blomstren nu åter
har slagit ut på marken ://

2. Våren är kommen
och turturduvans röst
åter i landet
låter sej ljuvligt höras.
//: Fikonträd knoppas,
vinstockens blommor nu
ger oss sin väldoft.
Stå upp nu, min kära! ://

3. Kom nu, min duva,
gömd i bergsklyftorna!
Låt mej få se dej,
låt mej din röst få höra!
//: Ljuv är din stämma,
din anblick salig är.
Kristus är brudens
och hon är hans egen ://

Text: Ur Ahnfelts sånger

Sommarns dörr står nu på glänt

 

Text och musik: Fride Gustavsson

Som vårsol stiger morgonröd

1. Som vårsol stiger morgonröd
steg Jesus upp ur natt och död
med liv förutan like.
Det gör, så länge världen står,
att efter vinter kommer vår
i Guds och nådens rike.

2. Som fåglars kör i lund och mark
besjunger våren, blid och stark,
i gyllne morgonstunder,
så må vi alla med varann
besjunga dödens överman
och fira påskens under.

3. Som knoppen brister, ån blir stor,
som ängen grönskar, kornet gror,
när livets våg vill svalla,
så må bli vår i Jesu namn
i folkens liv, i kyrkans famn,
till salighet för alla.  

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1846 (63 år), sv. övers. A.H. 2016 

Musik: Johan Peter Emilius (Emil) Hartmann 1860 (55 år)

Nu livas alla lunder

1. Nu livas alla lundar,
nu lövas varje lid,
allt skapat vet: nu stundar
den ljuva sommartid.

2. Nog är det fagra stunder
när våren når vår nord
och åter som ett under
nytt liv ur döden gror.

3. Guds kyrka skulle lysa
som stad på solljust berg,
med sommar utan kyla,
med blomsterängars färg. 

4. Guds ord väl alltid lyser,
dess sol går aldrig ned,
det hus som Anden hyser 
har himlens ljus och fred.

5. Men stundom kom det kyla
på Herrens kyrkomark,
när Gud sej tycktes skyla
och tron ej var så stark.

6. Det var de tunga dagar,
trots tillgång till Guds hägn,
då fruset hjärta klagar
och ber om sol och regn.

7. Så sänder Gud sin Ande
som dagg på fnösktorr jord.
Då blir det liv i landet,
det grönskar av Guds ord.

8. Då kommer varma tider,
Gud står vid sitt förbund,
då lövas alla lider,
då livas varje lund.

9. Då ljusnar det i landet
från fjäll och ner till fjärd.
Då sjunger den som kan det
att Gud är äran värd.

10. Då lyser alla stränder
som solig sommarkväll,
då glöder alla gränder
av helig altareld.

11. Du vår med ljusa dagar,
med längtan, liv och sång,
du spår att Gud oss lagar
en salig vår en gång,

12. då vi med helgad tunga,
med kärlek utan brist,
med hjärtan evigt unga
får prisa Jesus Krist!

Text: Elias Blix, sv. övers. A.H.
Musik: Ludvig Mathias Lindeman

Högt upp i skyn sjunger lärkan så glad

1. Högt upp i skyn sjunger lärkan så glad:
Nu är det vår!
Djupt ner i daln viskar blommor och blad:
Nu är det vår!
Ja, lilla bäcken så munter och fri
sjunger sin sång på en glad melodi:
"Nu är den långsamma vintern förbi.
Nu är det vår!"

2. Sjunger så hela naturen Guds pris,
må också vi
sjunga hans lov på vårt barnsliga vis -
sången är fri.
Gud har välsignat oss tusendefalt,
allt har han gjort för vår glädje, ja, allt.
O, må vårt hjärta, för honom så kallt,
upptänt nu bli!

3. Ja, må vi börja att sjunga med fröjd:
pris vare Gud!
tills vi får sjunga i himmelens höjd:
pris vare Gud!
Ty fast den jordiska våren förgår
har han oss lovat en skönare vår,
dit vi oss närmar från år och till år.
Pris vare Gud!

Text: Lina Sandell, ngt bearb. 
Musik: Richard Norén

Vårsol blickar vänligt ner

1. Vårsol blickar vänligt ner,
glatt hon nickar, skönt hon ler,
skänker sippan liv på nytt
när från klippan isen flytt.

2. Gräset spritter upp så grönt,
fågelns kvitter klingar skönt.
Allt sig gläder: det är vår!
Högtidskläder ängen får.

3. Bönen stige då till Gud
och invige med sitt ljud
glada vårens korta stund,
under årens snabba rund.

4. Må då fröjden lyfta mej
upp mot höjden, Gud, till dej!
Böj mitt sinne själv därvid,
bo därinne med din frid.

5. Låt min tunga röra sej
till att sjunga glatt om dej.
Dej jag prise i mitt bo
och bevise så min tro.

Text: Lina Sandell 1850 (18 år)

Musik: Engelsk

Han ska komma över oss

//: Han ska komma över oss
lik ett regn, lik ett vårregn
som vattnar jorden, 
som vattnar jorden ://  


Text: Hosea 6:3
Musik: Roberth Johansson
Publicerad med tillstånd av kompositören, se Solbri.

Nu är sjudande vår

1. Nu är sjudande vår,

nu är jublande fröjd,
nu är islossning, solsken och ljus!
Nu hörs jublande sång

ifrån fåglarnas kör
och i skogarnas snår

sista drivan nu dör.
Nu är vårflod med sång och med brus.

2. Nu det spirar ur jord

under vårsolens sken,
både vårlök och sippor så små.
Vackra gullvivor sen

mellan vide och al
växer fram som en här,

utan namn, utan tal,
under vårhimmel luftig och blå.

3. Du vår himmelske Far,

tack för våren så skön!
Tack för solsken och regn du oss ger!
Tack för fåglarnas sång,

tack för blommorna små,
tack att själv du är med

på den väg vi ska gå
och i kärlek och nåd till oss ser!

Text: Johan Signor Westman, ngt bearb.

Musik: J S Westman

En vänlig grönskas rika dräkt

Alt. koral:



1. En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.

2. Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3. Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver.
Blott Herrens ord förbliver.

4. Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält står tomma.

5. Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt.
Min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, huld och vis,
mej sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.

Text: Carl David af Wirsén 1889 (47 år)

Musik: Waldemar Åhlén 1933 (39 år) - se Anders Dillmars uppsats Waldemar Åhléns Sommarpsalm - alternativt Gastorius´ mel. till På Gud och ej på eget råd som i 1939 års koralbok angavs även till denna psalm, eller följande mel. av Ejnar Eklöf (1886-1954) som aldrig funnits med i någon psalmbok:

Ofta brukar litteraturhistoriker och andra betona hur den konservative romantikern Carl David af Wirsén, som fr.o.m. 1884 var Svenska Akademiens ständige sekreterare i nära tre decennier, trots sin ständiga kritik av nyare författare som t.ex. Strindberg och von Heidenstam själv inte lyckades skapa ett enda bestående verk!

Men i ärlighetens namn har af Wirsén skapat ett bestående verk: psalmen "En vänlig grönskas rika dräkt". Den har, mycket tack vare Åhléns kongeniala melodi från 1933, fått en stabil plats i svenskt och kyrkligt sommarfirande. Den är skriven som en midsommarpsalm, till den gamla evangeliebokens texter för Midsommardagen, vilket förklarar de mer allvarsamma tongångarna ("allt kött är hö"). Psalmen trycktes första gången i af Wirséns praktfullt illustrerade diktsamling "Kristna högtids- och helgdagar" från 1889.

De första två stroferna är ren sprittande naturlyrik, varav den andra torde vara den främsta "fågelsångsversen" i psalmboken. De följande två stroferna betonar att bara Guds ord är evigt och kan ge evigt liv, och den sista strofen rör "det nya liv" och den "omplantering" som sångaren just bett om. Uttrycket "min vän är min och jag är hans" är direkt hämtat från Höga Visan 2:16.

I körsättning har endast de tre första stroferna sjungits, liksom vid de otaliga sommargudstjänsters församlingssång. Vid många bröllop sjungs nuförtiden endast de två första stroferna (varvid dock psalmen helt förlorar sin specifikt kristna karaktär). Vid begravningar sjungs ibland endast v. 1, 3 och 5. Men psalmen är i sin helhet ett härligt konstverk som förtjänar att sjungas rakt igenom så ofta som möjligt.

Den föregivet "dystra" tonen i psalmens andra del, som bl.a. Tore Littmarck reagerat negativt på, är när allt kommer omkring inte särskilt dominerande. Den ljusa tonen återkommer ju genom att psalmen slutar med det kristna hoppet om en omplantering - där inget mera vissnar.

Det är tänkvärt att just när den annars rätt stöddige smakdomaren af Wirsén erkänner alltings förgänglighet, således även sin egen och sin diktnings, och ödmjukt ber Gud om att få del av det nya livet som aldrig dör - just då skapade han den enda af Wirsen-dikten med verkligt förblivande livskraft! Litteraturkritikern Mats Gellerfelt skriver (SvD 4/2 2015): Tänk så det kan bli, sade jag en gång till Lars Gustafsson, att det man minns är bara en psalm, ”En vänlig grönskas rika dräkt”, förvisso underbar. Varvid Lars svarade: Jo, men hur många är ihågkomna för en dikt, en som alla känner till? Det är inte det sämsta.

Carl David af Wirsén:

Den blomstertid nu kommer

1. Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor:
du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

2. De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna,
som räcker året om.

3. Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång.

Text: Israel Kolmodin (?) 1694 (51 år), Johan Olof Wallin 1819 (40 år) 

Musik: Svensk folkvisa / 1693