1. Så härligt vittnar land och sjö
ännu i frost och vintersnö,
o Gud, om dina under!
Förvissnad, öde, mörk och kall
är jorden dock din fotapall
som i sin blomstrings stunder.
2. Ty du, barmhärtig år från år,
bevarar för en nyfödd vår
det frö som drivan täcker.
Det lever i sin mörka grav,
du lyfter snart dess täcke av,
din sol det återväcker.
3. Ljus är din klädnad, Herre Gud,
du norrskensprakt och stjärneskrud
åt himmelen bereder!
I dej finns inte mörkret här,
du våra fötters lykta är,
som oss i natten leder.
4. Upplys oss, Herre, med ditt ord,
så vi på denna mörka jord
ifrån din väg ej viker.
Och för oss sist i Kristi tro
från dödens skugga, där vi bor,
till ljuset i ditt rike.
Text: Zacharias Topelius 1880 (62 år), bearb. Jfr den oförkortade och obearbetade versionen i SvPs1986 nr 518!
Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år)
Det var ytterst passande att just Zacharias Topelius skrev denna glada vinterpsalm - han som också lär ha tillstyrkt att Finlands flagga fick övervägande snövit färg, och som skrivit så många glada vinterberättelser för barn! Men enligt uppgift hos hymnologen Oscar Lövgren har Topelius själv sagt att han skrev den efter "ett danskt motiv". Jag har dock inte kunnat spåra förlagan, inte Lövgren heller, tydligen.
Under min studietid i Lund (1992-95) satt jag på en psalmafton i Allhelgonakyrkan och diskuterade med psalmbokskommitténs siste ordförande Olle Nivenius huruvida folk alls kunnat uppskatta vintern före Topelius - om inte vintern av vanligt folk bara upplevts som fientlig och otäck. Jag bestred tesen ivrigt, inte minst med tanke på samer och eskimåer och andra nordkalottmänniskor (Nivenius var bevars skåning), men det är klart att isen, snön och vintern för de nordligaste folken kunnat påminna om västkustfiskarnas Västerhav - ibland en strålande skönhet och en scen för jakt och fiske, ibland en direkt livshotande miljö med storm och köld (jfr f.ö. Frans G Bengtssons essä Vintermänniskan). T.o.m. de sydligare än danskar och skåningar boende holländarna lär ju dock sedan urminnes tider ha uppskattat att vissa vintrar få åka skridskor (jfr Peter Brueghels tavlor).
Som en liten lustighet använder vi ju här i Sverige Söderbloms sommarpsalmsmelodi under alla fyra årstiderna för psalmerna I denna ljuva sommartid, Lär mig du skog att vissna glad, Hur härligt vittna land och sjö samt Likt vårdagssol i morgonglöd. Och det är, tycker jag, inte alls opassande att sjunga Topelius-psalmen på Söderbloms-melodin med alla dess associationer till "rika löv" och "ymnig tid". För tacksamheten är densamma hos Topelius, också i vintertid. Men i Finland sjungs den till en helt annan melodi.
F.ö. använde min fru och jag denna psalm (den första och de två sista stroferna) på vårt bröllop i Backens kyrka 31 december 2001, så dess affektionsvärde är högt för oss åtminstone. Men jag minns från min uppväxt i Luleå hur en äldre man, en Johansson från den laestadianska väckelsen, föreslog psalmen så ofta han kom åt, under årets tre första månader i alla fall, och särskilt i kyndelsmässotid.
åt himmelen bereder!
I dej finns inte mörkret här,
du våra fötters lykta är,
som oss i natten leder.
4. Upplys oss, Herre, med ditt ord,
så vi på denna mörka jord
ifrån din väg ej viker.
Och för oss sist i Kristi tro
från dödens skugga, där vi bor,
till ljuset i ditt rike.
Text: Zacharias Topelius 1880 (62 år), bearb. Jfr den oförkortade och obearbetade versionen i SvPs1986 nr 518!
Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år)
Det var ytterst passande att just Zacharias Topelius skrev denna glada vinterpsalm - han som också lär ha tillstyrkt att Finlands flagga fick övervägande snövit färg, och som skrivit så många glada vinterberättelser för barn! Men enligt uppgift hos hymnologen Oscar Lövgren har Topelius själv sagt att han skrev den efter "ett danskt motiv". Jag har dock inte kunnat spåra förlagan, inte Lövgren heller, tydligen.
Under min studietid i Lund (1992-95) satt jag på en psalmafton i Allhelgonakyrkan och diskuterade med psalmbokskommitténs siste ordförande Olle Nivenius huruvida folk alls kunnat uppskatta vintern före Topelius - om inte vintern av vanligt folk bara upplevts som fientlig och otäck. Jag bestred tesen ivrigt, inte minst med tanke på samer och eskimåer och andra nordkalottmänniskor (Nivenius var bevars skåning), men det är klart att isen, snön och vintern för de nordligaste folken kunnat påminna om västkustfiskarnas Västerhav - ibland en strålande skönhet och en scen för jakt och fiske, ibland en direkt livshotande miljö med storm och köld (jfr f.ö. Frans G Bengtssons essä Vintermänniskan). T.o.m. de sydligare än danskar och skåningar boende holländarna lär ju dock sedan urminnes tider ha uppskattat att vissa vintrar få åka skridskor (jfr Peter Brueghels tavlor).
Som en liten lustighet använder vi ju här i Sverige Söderbloms sommarpsalmsmelodi under alla fyra årstiderna för psalmerna I denna ljuva sommartid, Lär mig du skog att vissna glad, Hur härligt vittna land och sjö samt Likt vårdagssol i morgonglöd. Och det är, tycker jag, inte alls opassande att sjunga Topelius-psalmen på Söderbloms-melodin med alla dess associationer till "rika löv" och "ymnig tid". För tacksamheten är densamma hos Topelius, också i vintertid. Men i Finland sjungs den till en helt annan melodi.
F.ö. använde min fru och jag denna psalm (den första och de två sista stroferna) på vårt bröllop i Backens kyrka 31 december 2001, så dess affektionsvärde är högt för oss åtminstone. Men jag minns från min uppväxt i Luleå hur en äldre man, en Johansson från den laestadianska väckelsen, föreslog psalmen så ofta han kom åt, under årets tre första månader i alla fall, och särskilt i kyndelsmässotid.
Z Topelius:
N Söderblom:
