Abela Maria Gullbransson 250 år i år: Tro på Jesu egna ord

Alt koralversion:

Alt. tysk koral:


Alt. koral:
 

1. Tro på Jesu egna ord

och i ödmjukhet dem bruka!

Du skall finna: Han är gjord

ej för friska - nej, för sjuka.

Den som sjuk och nödställd är 

håller denne Läkarn kär.

2. Själar syndar grovt däri,

de som nåden fått gjort vakna,

att de Jesus går förbi,

inte vill gå fram så nakna.

Det är Högmodsandens bud,

men så talar aldrig Gud.

3. Ordet visar i full dag:

till vår Jesus kommer stora

syndare av alla slag,

men när var de alltför grova?

Kan du säga mej blott en

som kom fram och ej blev ren?

4. Men du många finna kan,

alltför höga för att tigga,

dem Gud ej kan ta sej an,

de i mörker måste ligga.

Jesus, dörrn till paradis,

honom bed, så är du vis!

5. Ack, att i omvändelsen,

då, när Lagen straff förkunnar,

denne arme syndaren

inte sökte andra brunnar,

utan bara, först som sist,

sökte sej till Jesus Krist!

6. Hör nu på vad väg jag gick -

men gav den mej någon lisa?

Se, mitt hjärta aldrig fick

många dygder nog att visa.

Jag till Jesus hade lit,

men först from, och sen gå dit.

7. Sådan var den väg jag tog,

grymt att så i mörkret famla,

men Guds kärlekshand, den slog

ända tills min byggnad ramla'.

Där stod jag som var så from,

uti båda händer tom!

8. Lagen krävde: ut med allt!

Aldrig lagen med mej nöjdes.

Detta blev mitt högmods fall

och min fattigdom, den röjdes.

Sent omsider föll jag ned

under korset och fick fred.

9. Inget ont så svidande

som den egna bättringsvägen!

Inget tyngre lidande,

du som gått den from och trägen,

säg mej, kära, om du drog

någonsin så plågsam plog!

10. O att detta vore sagt,

sagt till många själars varning,

att de må sej ta i akt

för en väg så svår som farlig.

Många svettas där och sår,

som dock liv ej skörda får.

11. Nej, till korset, syndare!

Allt ditt egna vare fjärran!

Hur vill du som tiggare

köpa himmelen av Herran?

Usla mask, krök först din rygg,

och var ödmjuk, men ej skygg!

11. Vad du är i botten känn,

så du solklart skall förnimma

varför du Försonaren

måste ha var stund och timma!

Säll du som ser faran stor,

men dock mitt i faran tror!

Text: Abela Maria Gullbransson (1775-1822), ngt bearb.

Jesus, kom in

Jesus, kom in,

Jesus, kom in,

kom in i mitt hjärta, Jesus.

Kom in idag,

kom in, bli kvar,

kom in i mitt hjärta, Jesus!

Jag är myntet som blev tappat

1. Jag är myntet som blev tappat, 

som i dunkla vrår försvann.

Ägarinnans hjärta klappat

– som hon sökte tills hon fann! 

Bakom allt, ur smuts och damm, 

glänste silvermyntet fram.

Lampan lyst och sopen sopat, 

hör vad kvinnan sedan ropat: 

2. ”Kom, väninnor, änglar, grannar, 

jag vill bjuda er på fest.

Vardagsstressen liksom stannar, 

delad glädje smakar bäst.

Syndaren omvänder sig!

Därför: Kom och gläds med mig!” 

Städat, upplyst bjuder huset 

alla mänskor in i ljuset.

Text: Hans Lindholm efter Lukasevangeliet 15:8–10

(Publ m tillstånd)

Jag tänkte när jag levde i världen utan Gud

1. Jag tänkte när jag levde 
i världen utan Gud, 
att skulle jag bli kristen, 
då tog min glädje slut. 
Men mera fel, det hade 
jag aldrig någonsin:
//: nu är jag glad som aldrig förr, 
för nu är Jesus min! ://

2. Jag hörde röster säga: 
du är ju än för ung, 
och skulle du bli kristen, 
blir dagen grå och tung. 
Men sedan Jesus gjorde 
mej helt och fullt till sin, 
//: är livet rikt som aldrig förr, 
för nu är Jesus min! ://

3. Jag tänkte att jag aldrig 
mer vänner kunde få, 
när jag med bönefolket 
på möten skulle gå. 
Men var jag nu än reser 
i världen ut och in 
//: jag finner vänner fler än förr, 
för nu är Jesus min. ://

4. Nog får jag ofta märka 
att Satans hat är stort, 
men aldrig gör han ogjort 
vad Herren Jesus gjort. 
Och stör han mej, jag säger: 
"I Jesu namn, försvinn!" 
//: Som aldrig förr han måste fly, 
för nu är Jesus min! ://

5. Ja, det är stort att leva 
med denna hjärtesång, 
och livets väg, den smala, 
ska aldrig bli för trång. 
En dag så är jag framme 
och går i himlen in, 
//: då sjunger jag som aldrig förr:  
Tack Jesus, du är min! ://

Text och musik: Matias Orheim 1905 (21 år), sv övers. A.H. 1991

Jag vill hellre ha Jesus än silver och guld

Text: Rhea F Miller

Musik: George Beverly Shea  

Jesus, allt jag överlämnar

1. Jesus, allt jag överlämnar,
allt åt dej nu lämnar jag.
Av din nåd vill jag nu leva,
i din närhet varje dag.
Jag nu lämnar allt,
jag nu lämnar allt,
Jesus, jag i dina händer
överlämnar allt.

2. Allt åt dej jag överlämnar,
gör mej helt och hållet din.
Låt mej fyllas av din Ande,
kom nu i mitt hjärta in.
Jag nu lämnar allt,
jag nu lämnar allt,
Jesus, jag i dina händer
överlämnar allt.

3. Allt åt dej jag överlämnar,
du min Gud och Frälsare.
Fyll mej med din kraft och kärlek,
ge mej din välsignelse.
Jag nu lämnar allt,
jag nu lämnar allt,
Jesus, jag i dina händer
överlämnar allt.

I Adam är vi alla ett

 

 


Text: Martin H Franzmann 1961 (54 år) "In Adam we have all been one", övers. Anders Frostenson 1978 (72 år)
Musik: Folkmelodi från Dalarna

Denna psalm är författad av en amerikansk teolog och professor från den evangelisk-lutherska Missourisynoden, som i motsats till mer "liberala" samfund bestämt hävdar Adams och Evas existens som historiska personer.

Men intressant nog ser konservativ teologi Adam och Eva som representanter för hela mänskligheten i minst lika hög grad som liberalare teologi. Att historisk existens inte utesluter rollen som hela mänsklighetens representant visas ju nämligen av "den andre Adam", Herren Jesus Kristus. Paulus drar följande parallell i Romarbrevet 5:17ff: "Om en enda mans överträdelse betydde att döden fick herravälde genom denne ende, så skall nu i stället de som blir rättfärdiga genom nådens överflödande rika gåva leva och få herravälde tack vare en enda, Jesus Kristus. Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga."

Observera också att Nya Testamentet lägger det yttersta ansvaret för människans syndafall på mannen, Adam, inte på Eva. Eva anses ha blivit bedragen, ha lurats tro att Gud egentligen menade att hon skulle äta frukten, medan Adam, som fått "plockförbudet" direkt från Gud, anses ha syndat med vett och vilja. (Man kan också lägga märke till att den onda makten bibeln igenom skildras i maskulina termer, i motsats till exempelvis Vita häxan i Narnia-böckerna).

Men det är varken Adam eller Eva - eller den Onde - som är huvudpersonen i vare sej Nya Testamentet eller denna psalm. Utan Jesus Kristus. De två första verserna i psalmen beskriver mänsklighetens fall "i Adam". De tre följande verserna är en bön till vår Herre, som sökt oss och givit oss sin Son - som kom, inte för att döma världen utan för att frälsa den (som Jesus säger i Johannesevangeliet 3:17).

Här i Sverige har psalmen försetts med en vacker s.k. "dalakoral", som i folklig tradition tidigare sjungits mest till läsarsången "Jag nu den pärlan funnit har". I Amerika sjungs den på denna melodi: 

Här som en hemlös vid din port

Text: Charles Wesley, sv övers Tomas Boström

Musik: Tomas Boström

Till möten och brunnar

Alt koral:

Alt koral:

Text: Eva Norberg 1983 (68 år)

Musik: Daniel Helldén, alt dansk folkmelodi, alt. norsk.

I Adam är vi alla ett

Text: W H Franzmann

Musik: Dalakoral

Nämn mig Jesus, han är livet

 

Alt. koral:

  

1. Nämn mig Jesus, han är livet,
han är min rättfärdighet.
Han sitt liv för mig har givit,
mig förvärvat salighet.

2. Egen fromhet intet gäller
inför den som hjärtat ser,
mänsklig visdom icke heller
tröst och frid i själen ger.

3. Intet annat än allena
Jesu nåd, förtjänst och blod
kan från all min synd mig rena,
göra saken för mig god.

4. Milde Jesus, nådens källa,
du mitt liv, min salighet,
låt i domen för mig gälla
din förtjänst och helighet.

5. Döm mitt hjärta här i tiden,
innan världen döms av dig;
och när tiden är förliden,
i ditt domslut fria mig.

Text (=SvPs1986 nr 356): Matteus Gottfried Hehl o 1750 (45 år) "Sagt mir anders nicht als Jesum", övers. Peder Håkansson Syréen 1826 (50 år), Wilhelmina Söderström 1907 (62 år)
Musik: Herrnhut efter 1735 / Berlin 1786

"Den artikel med vilken kyrkan står eller faller" kallade Martin Luther läran om rättfärdiggörelsen genom tron på Jesus. Och ingen psalm i psalmboken uttrycker nog den läran så klart och pregnant som denna psalm, som skrevs av M G Hehl strax innan han vigdes till biträdande biskop för den herrnhutiska s.k. Brödraförsamlingen i Amerika.

Den hade ursprungligen en inledningsstrof "Sünder bin ich, ja das weiss ich", som ströks vid den första översättningen till svenska 1795, trol. utförd av Anders Dahlström, som detta år utgav Samling af Äldre och Nyare Sånger och Werser där psalmen fanns med. Sista strofen hade i denna samling ett särskilt nummer, och angavs i ett ex. av sångboken vara författad av Nikolaus Ludvig von Zinzendorf. Men boktryckaren Syréen sammanställde båda sångerna för Christelig Sång-Bok ("Syréens sånger") som han utgav 1826, och tillade strofen "Milde (Söte) Jesu, nådens källa". Östervålaprosten Johan Dillner återgav psalmen med någon liten bearbetning i Tillfällighetsstycken från landsbygden 1858.

I Johannes Johanssons Förslag till psalmbok 1907 togs sången med i en version av Wilhelmina Söderström ("Jesus Kristus, han är livet"), vars omarbetning främst berörde andra strofen. Den lydde tidigare så här (jfr Sionstoner 1935 m.fl. sångsamlingar): "Varken det att självfromt vandra, / sig med kunskap fylla opp, / eller det att lära andra / ger mig tillförsikt och hopp".